En som hyllade livet
Det första jag kommer att tänka på när jag nås av budet att Torgny Anderberg gått ur tiden är Stefan Jarls utmärkta Widerbergdokumentär, Liv till varje pris, som nyligen visades i SvT. Thommy Berggren pratar om sin filmkarriär före mötet med Widerberg, hur han blev jagad och slutligen övertalad av Torgny Anderberg att medverka i hans spelfilm Pärlemor som redan hade Inga Tidblad i rollistan. Liv till varje pris – filmen hyllar Bo Widerberg. Men titeln skulle fungera lika bra om någon väljer att berätta Torgny Anderbergs historia.
Största förmånen med det här jobbet är att man då och då träffar personer som sätter saker och ting i perspektiv.
Torgny Anderberg var en sådan person. Jag mötte honom första gången sommaren 1997. Torgny var hemma i Åhus och tog emot med kaffe och fralla i bröderna Anderbergs ålabod nere vid stranden. Han var aktuell med sin senaste dokumentär, Raroia – den lyckliga ön, som handlar om hur fransmännen sprängt sönder atollen där Torgny på 1960-talet spelade in tv-serien Villervalle i Söderhavet. Torgny var arg, bjöd på en historielektion och fick mig att se honom mer som en ovanligt påläst och engagerad världsmedborgare än filmskapare.
filmografin berättar att han var både och. Torgny Anderberg älskade livet, såg dess möjligheter och valde att berätta om sina erfarenheter genom en filmkamera.
Från 1950-talets lättsamma underhållning med Douglas Håge som Lilla Fridolf, via Pärlemor som lanserade en ung Thommy Berggren blev Torgny Anderberg från Åhus en av landets skickligaste och mest respekterade dokumentärfilmare. Genombrottet kom med Anaconda och 1973 följde Campa Campa som blev Torgnys första möte med Ashaninka-indianerna. 25 år senare skulle han återvända till Peru för att spegla hur den sittande regimen inget gör medan gerillasoldater tvingar hans vänner allt djupare in i Amazonas.
Det finns bara en sol blev Torgnys sista film och vad jag förstår den som kom att betyda allra mest för honom. Han var 78 år när han genomförde den krävande djungelmarschen. Han visste att han skulle mötas med misstanke, kanske till och med utsätta sig själv och filmteamet för stora risker. Torgny Anderberg gjorde det han hade bestämt sig för. Han spelade in filmen, såg till att ashaninka regelbundet skulle få besök av läkare och blev själv upptagen som stammens fullvärdiga medlem.
det finns bara en sol visades på flera betydande internationella filmfestivaler. Och till Torgnys förtjusning fick han äntligen presentera sitt arbete på hemmaplan. Det blev två utsålda föreställningar på Saga i Kristianstad och spännande möten med stans skolungdomar.
Senare, när Torgny fyllde 80 år, ringde jag för att gratulera. ”Hej”, sa han. ”Så kul att du ringer. Ursäkta om jag låter lite andfådd, men jag har precis tagit dagens motionsrunda. Det är 620 trappsteg mellan porten och vår lägenhet. Där springer jag upp och ner i tre omgångar, tre gånger i veckan”
Torgny berättade att han planerade nya resor till Amazonas, och att Det finns bara en sol skulle visas i Perus huvudstad Lima.
”Jag skall vara med vid premiären”, berättade han.
Låter riskabelt med tanke på filmens budskap, sa jag lite tvivlande.
”Det är det också – men risker måste man ta.”
Nu är Torgny Anderberg borta, och jag har svårt att förstå det.
Han var full av liv, han skildrade liv. Och det gjorde han för att hans övertygelse var att varje folk har rätt leva sina liv, enligt sin egen tro och sina egna traditioner.
För Torgny Anderberg handlade det alltid om liv. Liv till varje pris.
ANDERS MÅRTENSSON
