En spelman på egna ben

Fredag kväll och folkmusikern medverkar i minneskonserten för grundaren av pågående Degeberga Spelmanstämma. Under hela lördagen kommer Esbjörn Hazelius sedan delta i årets upplaga i hembygdsparken.

– Det kommer ganska många gamla polare som spelar irländsk folkmusik så det lär bli ett maratonjam!

Den en gång klassiskt skolade violinisten hittade skaparglädjen i den irländska folkmusiken, påhejad av musikprofilen Hans Melin – stämmans grundare, producent på dåvarande Musik i Skåne och Hazelius fiollärare – blev bandet Hot Pebble verkligen hett.

– Som 16-åring har man inte så mycket hum om någonting. Det var skitviktigt att träffa någon som Hans, som kunde ge oss en liten skjuts, tipsa om hur branschen fungerade och hjälpa oss spela in vår första demo och fixa spelningar.

– Han var så stolt över oss – varje år vi spelade på Degeberga spelmansstämma satt han och grät och önskade låtar. Han var inte bara duktig, han var verkligen en karaktär.

Kristianstadssprungna Hot Pebble, den irländska folkmusiktrion där Esbjörn Hazelius sjöng och spelade fiol och bouzoki, gjorde nordöstra Skåne till sitt eget Irland på 1990-talet. Efter musikkonservatoriet i Falun och fyra veckor på Musikhögskolan i Malmö, hoppade Hazelius av den klassiska banan för gott för att satsa på folkmusiken fullt ut.

– Det var inget svårt val. Ville jag göra min egen musik, spela med eget band, eller inrätta mig i en orkester där allting är mer bestämt efter en färdig modell?

Det där jammandethar varit avgörande. 1995 träffade han numera rikskända folkmusikern Sofia Karlsson och som musikalisk motor i hennes band har han varit en viktig del i artistens framgångar, från den Grammisbelönade skivan med Dan Andersson-tolkningar och framåt.

– Det har bara fallit sig naturligt. 90 procent av de medverkande i de här stämmorna består av folk som åker dit för att jamma. Och jag älskar det, det är fortfarande nyckeln, grunden i folkmusiken – folk som tillsammans gör musik i stunden. Om man får en bra upplevelse av det så är det inte långt till att man kontaktar varandra när man ska starta ett band, eller dra igång ett projekt ...

Med så starkt etableringoch erfarenhet i den nytända svenska folkmusikrörelsen är det en smula underligt att Esbjörn Hazelius solodebut kommer först nu. "Blunda och du ska få se" släpptes i förra veckan, hans botanisering i irländsk- och svensk folkmusik, men även pop och visa, har omedvetet kokats ihop till ett alldeles eget musikspråk. "Drömskt, en känsla av skymningsdimma och morgondagg", är ord som beskrivit debuten. Eller varför inte epitetet "Den svenska folkmusikens svar på Roger Whittaker"?

– Jag kan förstå kopplingen, där finns samma stämning kanske.

– Det är roligt när man på det här viset skickar ut toner i rymden, mina ljudvågor, mina känslor i så att säga frystorkat format – och får upptäcka vilka olika känslor som i sin tur blommar upp hos andra.

Varför tog det så lång tid för en debut?

– Jag har fått flera förfrågningar från skivbolag genom åren, men jag har haft fullt upp, med alla olika band och all musik jag har arrangerat. Men så för ett och ett halvt år sedan frågade en person i rätt ögonblick.

– Jag känner att jag har gjort varje del i processen så bra jag bara har kunnat, det känns skönt att allt arbete nu är samlat på en liten plastbit. Det är en ganska flummig känsla.

Med en nära barytonrösthyllar han både dåtidens svenska och irländska folkmusiktexter, som förankrar orden i nutid. Hans sätt att uttrycka sig musikaliskt har i första hand varit instrumentalt, inte verbalt. Inför "Blunda och du ska få se" fick textmakandet plötsligt lika mycket utrymme.

– Jag har sjungit mycket äldre poesi och det finns låtar där jag flörtar med det uttrycket. Men lika mycket med det moderna. För mig spelar det ingen roll, oavsett vad man sjunger så är det stiliserat, även det samtida.

– Jag har sjungit 100-tals irländska visor och flörtar med deras sätt att berätta historier om hur allting går snett. Och "Förvillskelse" är lite Ramelsk, med underfundig ordvrängeri – det har nästan varit det enklaste – sådant håller jag på med till vardags, försöker vara kvick i turnébussen ... Det är svårare att skriva en rak och ärlig text om en känsla, det kräver nästan att man lämnar verkligheten, låter sig bli helt uppslukad av skapelseprocessen och ger järnet. Då har det inte varit så svårt att få till ett flöde faktiskt.

På DegebergaSpelmansstämma blir det inga alster från redan kritikerhyllade "Blunda och du ska få se". Först i höst väntar en omfattande turné, där Esbjörn Hazelius enda krav är att några spelstopp ska vara skånska. Redan i augusti närmar han sig dock de gamla hemtrakterna igen.

– Då spelar jag med mitt irländska band Eitre på kulturhuset i Hässleholm. Några av mina mer irländskt präglade låtar kan komma med redan då.

– Och det hade varit en kul idé med något slags firande av att Hot Pebble fyller 20 år nästa år. Kanske i Tivoliparken, säger Esbjörn Hazelius och skrattar varmt.

– Tittar jag tillbaka så kan jag nästan dra ett rakt streck – från det här sociala sammanhanget som finns i folkmusiken, hur tydligt det är musiken som har styrt min resa och karriär, att jag tidigt träffade på folk som inspirerade mig till 200 procent – till där jag är i dag. Det har varit nyckeln hela tiden.