Annons

Energitankad Maria McKee

Nöje • Publicerad 16 maj 2003

Maria McKee med band. Kulturbolaget i Malmö, 15 maj.

Det sägs att hon är besvärlig. Att kompromisslösheten gjorde henne obekväm i branschen och att där ligger förklaringen till det sjuåriga glappet mellan Life is Sweet (1996) och nu aktuella High Dive.

Annons

Kanske stämmer det. Men så bra då. Artisters ovilja att ge efter för direktörers påtryckningar måste applåderas. Och inte är det en besvärlig Maria McKee som säger hej till publiken på Kulturbolaget. Att hon önskat rökfri konsertlokal känns mest sympatiskt och att döma av allt småprat med återkommande kärleksförklaringar till Sverige och svenskarna är Maria McKee en artist i fas med livet. Hon skojar vid något tillfälle om att ”den här låten har faktiskt spelats på radio” och passar därmed till dem som inte tycker att Maria McKee hittat sin plats på den moderna rockscenen.

Sanningen är att McKee är en monumental rocksångerska. En röst att bygga sin skivsamling kring.

Vi börjar med Lone Justice som gjorde två smått fantastiska country-rock-punk-album på åttiotalet, fortsätter med solotrilogin (Maria McKee, Shelter, Life is Sweet) som visar ett stegrande intresse för oväntade stilbrott och våldsamma explosioner av psykedelia och stannar 2003 – med High Dive. Plattan som präglar kvällen på KB och som ännu mer än tidigare visar på sångerskans oberäknelighet.

Med Maria McKee får du Nina Hagen, Janis Joplin, Maria Callas och Patsy Cline i en och samma person. En till synes omöjlig kloning som livs levande blir helt förtjusande.

Allting stannar upp och vi pustar ut med mjuka Shelter och Dixie Storms från Lone Justice-tiden. Samtidigt står det klart McKee hela tiden tittar mot en bortre gräns där det i kväll finns majestätisk rock-opera (To the open spaces), laddad glamrock á la Ziggy Stardust (Absolutely barking stars) och en energitankad Springsteen-cover (Candy's room).

Men till slut sitter hon där ensam, med akustisk gitarr. Sjunger Life is sweet, så förföriskt vackert som bara hon kan göra och säger sedan: ”Vi ses snart igen. Det skall inte dröja sju år.”

Vi tar det som ett löfte. Räknar månaderna och inser att Lucinda Williams, som kommer till Kulturbolaget i morgon kväll, får veta att ribban ligger högt.

Anders Mårtensson

SAXO
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons