Annons

Fånge i den febriga mardrömmen

Mörkret är konstant. Det belägrar Joes psyke i ett hallucinatoriskt tillstånd mellan dröm och verklighet. Joaquin Phoenix är klinisk som den traumatiserade krigsveteranen i Lynne Ramsays nya dystopi.
Publicerad 27 april 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Joaquin Phoenix och Ekaterina Samsonov i ”You were never really here”.
Joaquin Phoenix och Ekaterina Samsonov i ”You were never really here”.Foto: Scanbox entertainment

Joe har sett så mycket död. Överlevt krig, men traumatiserats till en levande död. Har är fånge i den febriga mardrömmen, prisjägaren som söker efter försvunna kvinnor och drabbar deras förövare med våldsam kraft. Joe bär på en moralisk kompass, gränsen mellan rätt och fel är tydlig, och när han möter fel känner våldet inga gränser. Den som rör sig på fel sida, som medvetet begår övergrepp och skadar andra, kan inte själv ansöka om nåd.

När jobbet är gjort ringer Joe ett samtal. Sedan åker han hem för att ta hand om sin åldriga mor. Han vaknar upp ur mardrömmen. Men bara tillfälligt.

Annons

Joaquin Phoenix vann skådespelarpriset i Cannes, och han är i det närmaste klinisk. Den intensivt ihåliga blicken. De minimalistiska uttrycken, det till synes bortkopplade känsloregistret. Han gör Joe avtrubbad, desillusionerad. En maskin. En tickande bomb som måste explodera när dottern till en toppolitiker fångas av en liga med barn som sexhandelsvara.

Lynne Ramsay (”Råttfångaren”, ”Vi måste prata om Kevin”) tar oss med på en resa i Joes mörka psyke, en hallucinatorisk tripp mellan dröm och verklighet. Den återkommande jämförelsen med Martin Scorseses mästerverk ”Taxi Driver” är – ja, oundviklig. Där Travis Bickle – Robert DeNiros sömnlöse Vietnamveteran – ser Manhattan som 1970-talets Sodom & Gomorra gör Joe en liknande vandring på vår tids storstadsgator. Han uttalar aldrig samma mission; att staden måste rensas från skräp och avskum, men precis som Travis ser Joe skiten – bara skiten – på och under ytan. Neonljuset är mest en irriterande distraktion, utan kraften att väcka Joe från mardrömmen som pågår 24/7.

”You were never really here”. Tänker på titeln. ”Du var aldrig här på riktigt”. Kan handla om Joe efter kriget, eller de skuggfigurer som kommer i hans väg och inte anses förtjäna något annat än ödet de går till mötes. Men vad säger den egentligen – om vår tid och våldet som finns överallt, inte bara på gatorna där figurer som Travis eller Joe städar?

Lynne Ramsay (som vann manuspriset i Cannes) ger inga löften om något bättre, inget hopp om den ljusnande framtid. Medan du sitter i din biofåtölj kryper obehaget så nära att du nästan sugs in i mardrömmen som är Joes. Och där vill du inte vara. Du vill bara komma ut från salongen och möta din stad, som den såg ut för 90 minuter sedan.

Film

You were never really here

Genre: Thriller

Medverkande: Joaquin Phoenix, Judith Roberts, John Doman, Ekaterina Samsonov

Regi: Lynne Ramsay

Speltid: 1 timme 30 minuter

Censur: 15 år

Anders MårtenssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons