Och Hollywood vore inte Hollywood om man inte försökte kopiera succén. Förra året kom ”Valentine’s day”, en romantisk komedi som utspelar sig under Alla hjärtans dag i Los Angeles. I likhet med ”Love actually” fick vi följa ett stort persongalleri och långsamt upptäcka deras mer eller mindre trassliga band till varandra.

I uppföljaren ”New year’s day” är handlingen förflyttad till New York på nyårsafton, där festfixare och rockstjärnor tampas med kärleken sida vid sida med kontorsslavar och sjuksköterskor.

”New year’s eve” har en imponerande rollista, med allt från ärrade veteraner (De Niro) till heta nykomlingar (Lea Michele från tv-serien ”Glee”). Man sitter med ett ständigt ”Oj, är han/hon också med?!” som till sist blir tröttsamt.

Och däri ligger problemet med hela filmen: att den är så oerhört konstruerad och ytlig. Här finns inget av ”Love actuallys” charm. Känslorna känns påklistrade, produktplaceringen är helt skamlös och rollfigurernas kläder styr handlingen mer än deras repliker.

Det som ”New year’s eve” gör bra är överraskningsmomenten.

Ofta tar de parallella historierna oväntade vändningar, personer paras ihop på ett sätt som man inte väntar sig.

Speltid: 1 tim 58 min. Censur: 7 år. Visas på: Park i Hässleholm och Filmpalatset i Bromölla.