Hägern som hittade hem

Nöje Artikeln publicerades

Kristianstadsbladets Kultur- och Nöjespris går i år till författare Anders Roslund. Kulturredaktör Sune Johannesson stämde i veckan träff med pristagaren på hans favoritfik på Söder i Stockholm. Det blev ett samtal om minnen, skrivande och skadade fåglar.

Jag vet inte när, men någon gång under resans gång från Näsbychaussén i Kristianstad till Café della Sport i utkanten av Södermalm i Stockholm fick sig konstnär Maria Börjessons häger med guldnäbb en smäll. Att så var fallet visade sig först när den överraskade, glade och rörde prismottagaren, författaren Anders Roslund, på sitt stamfik öppnade det bruna paketet med fågeln.

Vi har stämt träff för en kopp kaffe, ingen intervju, bara säga hej och prata kultur, fotboll och liv en stund under en vardagseftermiddag i Stockholm. Jag ska ändå upp, har jag hälsat. Kul, har Roslund svarat, jag kan avbryta mitt skrivarpass vid tre-tiden så får vi knappt en och en halv timme på oss. Topp, meddelar jag.

Vi ses, Roslundbeställer te (södermalmsblandning med mjölk), jag och fotograf Peter Åklundh tar varsin dubbel espresso. På tv visas en repris av helgens match mellan Brescia och Virtous Lanciano i italienska andraligan, på väggen ses bilder på några av Italiens mest kända landslagsspelare jämte en av fotograf Åklundhs stora cyklistidoler, den korte men fantastiske bergsklättraren Marco Pantini. Frank Sinatra sjunger i bakgrunden.

Det är på alla sätt trevligt. Men det är inte därför vi sitter här. Vi har ett uppdrag. Jag tar upp mitt block, säger att jag ska läsa några rader, Roslund tittar märkligt.

– För människoporträtten och tidskänslan, för språket och kunskapen, för engagemanget och viljan att påverka, för roandet och oroandet, för mötet mellan saga och verklighet – därför heter 2012 års mottagare av Kristianstadsbladets Kultur- och Nöjespris Anders Roslund.

Tystnad. Som om inte orden landar. Sedan skratt och förvåning. Glädje.

– Se, säger han och lyfter fram sin bara högerarm, håren reser sig. Fantastiskt, tack. Men vilken kupp, jag är helt tagen, rörd. Och jag som inte ens har kammat mig.

Jag räcker över paketet. Och ni vet ju vad som väntar, Maria Börjessons så kaxiga lilla fågel har fått ett annat utseende, mindre tuff, snarare lätt stukad och vilsen. Anders Roslund lyfter upp en liten bit av den guldfärgade keramiknäbb som ramlat av, prövar om den passar.

– Ingen är perfekt, alla har vi fått våra smällar i livet, försöker Roslund.

– Och tänk dig Pelle Svanslös, vem hade kommit ihåg honom om han haft svans? Samma med den här fågeln. Alla minns en häger utan näbb.

På ett sätt är det en talande bild. Anders Roslund är uppvuxen på Näsby, inte långt från Maria Börjessons keramikverkstad, och har färdats långt och intensivt för att kunna njuta av en kopp på Söder. En och annan törn har det blivit, men trots allt, genom sin personlighet och starka vilja har han lyckats. Det är ju därför vi prisar honom. För sin kunskap och ambition att både se och beröra sin samtid.

Vårens kriminalhistoria,”Två soldater”, är skrivarparet Börge Hellströms och Anders Roslunds hittills största satsning. En tömning, säger Roslund själv om de tre årens intensiva forskande och skrivande som gett en 686 sidor stor bok om gängkriminalitet i en påhittad förort till Stockholm (Råby). Det är så de jobbar. Bestämmer ett problemfyllt ämne, tar ut riktningen och ger sig sedan iväg. Och lika mycket som deras böcker är underhållning och budskap, lika mycket är de fiktion och verklighet. I ”Två soldater” var deras motto 50/50, hälften av innehållet skulle vara sanning, hälften påhittat.

Ämnet tar de också med sig in i efterdyningarna efter varje bok. Handlar det om utsatta barn försöker de nå organisationer som arbetar inom detta fält, handlar det om, som i årets historia, ungdomar i kriminella gäng blir sålunda detta även ämnet för efterarbetet. De besöker anstalter och skolor, har själva blivit kontaktade av poliser och makthavare med intresse av att veta mer. Och en del av de inkomster som sätts in på deras konton, runt tio procent gissar Roslund, skänker de vidare till diverse hjälporganisationer inom det aktuella området.

– Redan vår debutbok gick så bra att vi började skänka pengar. Det här är inget vi brukar tala om, men det spred sig i alla fall och plötsligt blev vi bjudna på middagar och uppvaktade av flera organisationer. Några av dem kändes väldigt oseriösa, så efter det är vi mycket noggranna vilka vi skänker pengar till.

Är det också vad som väntar en del av de 25 000 kronor som vårt pris innehåller?

– Det får jag fundera över, men kanske borde Föreningen för hägrar som förlorat sin näbb få en slant...

Förra åretgick Anders Roslunds pappa bort. Kvar i Kristianstad har han sin mamma och syster, och besöken till den gamla hemstaden har under senare år blivit tätare. Tidigare besök har mest handlat om Näsby och centrum. Efter sin pappas bortgång har han upptäckt en ny plats i staden. Kyrkogården.

– Jag är rädd för kyrkogårdar, för det som de står för. Men Östra kyrkogården är vacker, gammaldags och med stora träd, ja den ger mig nästan en känsla av att vara i Paris. Jag går helst dit ensam med mina tankar, besöker pappas grav som nu även fått en gravsten.

Kristianstad finns ofta i hans minnen – han säger sig fortfarande komma ihåg hur det luktade inne i idrottshallen, där han tillbringade mängder av sina ungdomskvällar – men också i hans drömmar dyker staden upp. Han spelar fotboll eller jagar någon i skolan. ”Det är märkligt”, funderar han, ”det är märkligt hur långa de där åren mellan 7 till 14 år är. Det är som om de för alltid lever kvar i en.” När han för några år sedan framträdde under Kristianstad Bokfestival mötte han flera gamla vänner, men känslan han hade var att något inte stämde, som om, som han uttrycker det, ”vi alla hade en mask över det riktiga utseendet, över det ansikte vi minns”.

Idrott var ett stort intresse. Det tror han också gjorde att han inte retades för sitt intresse av läsning. Han var ju trots allt ok i fotboll. Hans lag var Näsby IF och han minns tydligt kamperna mot IFK Kristianstad.

– Vi var lägenhetsungar, IFK-spelarna var liksom av en annan sort. Vid åtminstone två tillfällen bröt någon ett ben, så tuffa matcher var det.

Det var ocksåfotbollen som förde in honom på skrivandets bana. Kristianstadsbladet efterlyste nya sportskribenter. Gymnasisten Roslund hörde av sig, saknade all erfarenhet men tyckte både om fotboll och att skriva. Testa mig, var budskapet. Dåvarande sportchef Bengt Strömberg gjorde just det, gav honom chansen och skickade iväg honom på en match. Det är Anders Roslund tacksam för, annars drog de inte jämt.

– Nej, vi bråkade ofta och när jag inte hade fått lön på tre månader bestämde mig för att inte skriva en rad till.

Det dröjde många år innan han återkom i spalterna, som Lördagskrönikör på kultursidan och med undertecknad som redaktör. Då var han en etablerad och prisad kriminalförfattare. Sedan några år tillbaka kan han leva på sitt nya yrke. För närvarande arbetar han på ett hemligt skrivarprojekt, men paret Roslund & Hellström kommer att fortsätta ett tag till. Minst två böcker till med den Siw Malmkvist-älskande polisen Ewert Grens blir det.

– Jag träffar ofta min vän och författarkollega Jan Arnald just på det här caféet. Han är också känd som kriminalförfattaren Arne Dahl och föreläser ofta på olika skrivarskolor. Nästan alltid får han samma första fråga: hur skriver man en lyckad kriminalroman? Alla vill ha koden, men sanningen är ju att det inte finns en speciell kod som fungerar två gånger, var och en måste hitta sin egen kod. Och när man gjort det får man inte ens använda den själv två gånger. Varje bok kräver en ny dramaturgisk kurva.

Caféägare Toni Caruso stannar till, undrar vad det är för pris och vad som hänt med pippifågeln. Han är från Sicilien och när han 1990 kom till Stockholm bestämde han sig för att starta ett café som kunde fungera som mötesplats, en plats där människor kunde ses och, som han säger, ”prata skit”. Och Anders, undrar jag, är han ofta här?

– Han är här jämt, skrattar Caruso och sjunger en liten bit opera. Han har ju ett namn att leva upp till.