Härlig stämning i läbbig story

En välbekant diner- och cyklande ungar-americana i samma stil som Stephen King brukar få till så läskigt bra sätter tonen direkt. För även om det ser mysigt ut på ytan så vet vi ju hur rutten den där lilla staden är i grunden, eller hur?

I just den här versionen är det 1968, Vietnamkriget pågår och samhället är i omdaning. Stella är en tonårig glasögonprydd outsider som tillsammans med sina vänner Chuck och Auggie förbereder sig för kvällens Halloween-firande. När de, i vanlig ordning, blir jagade av stadens översittare hamnar de i det övergivna kråkslottet där stadens grundare, familjen Bellows, en gång huserade.

Enligt myten var deras dotter Sarah en häxa som dödade stadens barn och levde inlåst i husets källare. Sarah skrev ned hemska skräckhistorier i en skrivbok och – tadaa – den uppenbarar sig när ungdomarna snubblar runt i det spindelsvävstäckta huset. Stella tar hem boken (stort misstag) och snart börjar en osynlig, obarmhärtig hand skriva nya kapitel i den, med hiskeliga dödsfall som resultat.

Klassisk spökhistoria möter "Stranger things", kryddat med äckelpäcklig kroppsskräck, kan man säga. Enstaka scener imponerar även om helheten inte känns särskilt originell. "Stories to tell in the dark" vinner mest på sin lyckade stämning. Det är kul att luta sig tillbaka och njuta av allt det rysliga. Producenten Guillermo Del Toros ("Shape of water") patenterade lägereldsberättande stil märks väl, trots att det är norske André Øvredal som står för regin.

Till skillnad från alla andra skräckfilmer om ungdomar som möter en fasansfull död, en efter en, så bryr man sig faktiskt om de här nästan hela vägen in i finalen, vilken antyder uppföljariver.

Historien, som baseras på en bokserie av Alvin Schwartz, handlar i grunden om ett samhälle som behandlar sina unga som skit, och vilka konsekvenser det får. "Det finns ingen magi. Bara raseri" är en replik som uttalas, vilket känns minst lika brännande som en sprängfull flickkind som föder fram en kryllande spindelkoloni.