Jason Diakité fann sina rötter i afrikanska Mali

Nöje Artikeln publicerades

För exakt ett år sedan spelade Jason "Timbuktu" Diakité in några skramliga demos på en strömförande laptop i Ghana. Låtarna blev grunden till nya albumet Alla vill till himmelen men ingen vill dö.

Det var i februari/mars 2004 som Timbuktu och samarbetspartnern Måns Asplund reste runt i Västafrika, bland annat för att besöka den mytomspunna stad i Mali som gett Jason Diakité hans artistnamn.

Men det var i Ghana som det kommande albumet, som släpps på onsdag, fick sin titel och fem av låtarna föddes.

– Vi snackade med en snubbe som sa "In Ghana it's like everybody wants to go to heaven but nobody wants to die." Vi tyckte att det var ett vackert uttryck, sen började vi tänka "vilken låttitel, vilken albumtitel, så måste plattan heta". Två veckor senare gjorde vi låten och fyra låtar till. Och sen var vi igång.

Låtarna spelades in långt från skivstudior och svenska elsäkerhetsnormer.

– Måns hade med sin laptop, ett ljudkort, gitarren och en mikrofon. Och det funkade sådär, kan man säga. Ghana har inte 220 volt i uttagen, så datorn blev strömförande, micken också, kom man för nära med munnen fick man en stöt.

– Det var inte glas utan nät i fönstren, tupparna gol hela tiden, de vi bodde hos satt och kollade på tv i rummet bredvid och det var otroligt varmt. Under de omständigheterna började det hända.

Alla vill till himmelen... är musikaliskt influerad av soukousmusiken som är relativt okänd här men gigantisk i Västafrika.

– Det är otroligt livsbejakande musik, upptempo med mycket gitarrmelodier, det kan vara två-tre gitarrer samtidigt. Soukous är det hippaste i Västafrika just nu, det börjar komma som en hybrid med rap också. Just blandningen av stilar är något som präglar Timbuktus egen musik. Han har blandat hiphop med reggae, progg och alla tänkbara genrer. Alla vill till himmelen... är både afrikansk och funkinspirerad. Vad blir nästa steg?

– Jag vet inte. Måns lyssnar inte alls på hiphop längre, han har fått in mig på annan afrikansk musik, bland annat Kap Verde-musik som jag inte vet vad den heter. Men hiphopen kommer alltid att finnas med när jag gör musik. Jag skulle till och med vilja göra en old school hiphopplatta någon gång, vem vet?

– Samtidigt kan jag inte säga att denna plattan är hiphop. Det är något annat nu. Det är Break Mecanix/Timbuktu. Och det tycker jag är rätt fett, jag är stolt över att vi kokat ihop ett eget sound som folk känner igen – och som jag känner igen hos andra också numera. Ett annat mål under Afrikaresan var alltså Timbuktu, det uråldriga lärdoms- och handelscentret i Mali.

– Mitt efternamn, Diakité, är från Mali och är vanligt i fulanistammen, så när jag kom till Mali trodde alla att jag kom från fulani: "Välkommen tillbaka". Då kände jag att jag verkligen har rötter där, rötter som jag aldrig tidigare fått uppleva.

– Timbuktu var helt otroligt. Förutom tv-antennerna på husen och att alla hade Toyota Landcruisers kände man att allting alltid sett likadant ut – maten, interiörerna, kläderna... Helt omgivet av öken. Det var omöjligt att förstå hur och varför människorna mejslat ut en existens där i tvåtusen år. Men skitcoolt. (TT Spektra)



Erik Helmerson