Kameraskräck som aldrig borde ha framkallats

"Polaroid" har så blodfattiga skrämseleffekter att de verkar vara riktade till förskolebarn och handlingen är dummare än tåget.

Publicerad 19 juli 2019

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Bird Fitcher (Kathryn Prescott) hittar en polaroidkamera som bär på en mörk hemlighet, snart börjar vännerna hon fotat att dö.Foto: Chris Reardon/Dimension Films

I en tid när skräckgenren upplever en stor renässans kommer b-filmen "Polaroid" som en anakronism och slösar vår tid. Inte minst genom sin fascination för otidsenlig kamerateknik i smarta telefoners tidevarv, men främst på grund av en förvånande brist på originalitet

High school-enstöringen Bird Fitcher (Kathryn Prescott) får tag på en gammal polaroidkamera som visar sig bära på en förbannelse. Japp, du gissade rätt: alla som hamnar på bild blir dödade. Spöket, en sadist till fotolärare, framträder i princip bara i sopigt animerade skuggor innan filmens sista minuter.

Annons

Det betyder att publiken tvingas umgås med ett gäng irriterande gymnasiekids utan personlighet under lejonparten av filmens speltid. Utöver Bird, som endast är minnesvärd på grund av sitt fåniga namn, är det svårt att återkalla någon av de andra rollfigurerna, än mindre komma ihåg deras ansikten eller namn. Chad? Brad?...Thad?

Filmens enda plus är hur skönt det är att slippa ungdomarna när de försvinner en efter en.

"Försvinner" är nyckelordet, eftersom vi nästan aldrig får se vad som händer. Någon smyger runt i ett mörkt rum, får syn på spöket (eller skuggan), skriker och förklaras sedan död i nästa scen, någon annanstans. Det är klart: en gammal sanning inom skräckfilmen är att det vi inte får se är det mest fruktansvärda, men i "Polaroid" görs ingen ansats för att egga publikens fantasi.

Den norske regissören Lars Klevberg kanske fick för mycket att göra med nyinspelningen av "Den onda dockan", som också har premiär i år, för att lägga energi på den här sekunda varan. "Polaroid" handlar också om ett livlöst objekt som bär på en mörk hemlighet, men historien bakom kameran är så grund och slarvigt påkommen att hånskrattet ofrivilligt bubblar upp i många nyckelscener. (TT)