Knivskarp berättare i verkligheten

Mikael Wiehe, 71. Fortsatt obeveklig. En skarp iakttagare, med subtila uttryck. Vi har lyssnat på nya skivan ”Portvakten”.

Publicerad 9 november 2017

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Mikael Wiehe, aktuell med ”Portvakten”.Foto: Emil Langvad/TT

”Jag börjar bli gammal. Min kropp börjar svika. Porten är tyngre och tanken är trög”. Mikael Wiehe sätter scenen i Spanien, på Plaza de Toros. Han är ”Portvakten”, den som visar tjurarna vägen, till döden. 71 fyllda och medveten om det oundvikliga, ändå obeveklig. ”Jag tänker varken släppa taget//eller ge upp och lägga ner” (”Leva tills jag dör”).

Musiken spretar – från ett somrigt sväng, en karibisk Svensktoppspop, till det mer svårtuggade ála Brecht, Weill och Waits. Wiehe bjuder upp, bjuder in. Utmanar sedan med slipade argument. Mer än något annat är han en subtil, knivskarp berättare.

Annons

Känslan av obehag kommer krypande i ”Monstret” som är Vi, så rädda för Dom. Med ”Släpp in mej Europa” övertygar han: ”Kom över din rädsla och din misstänksamhet”. I ”Det lilla livet” attackeras okunskapen som växer till hat: ”Hon stänger ute. Hon låser in. Om sina grannar vet hon ingenting”. Men: ”Hon är på nätet. Hon håller koll”. Och: ”Hon har en bössa”.

Den nya tidens ”Flickan med svavelstickorna” sitter utanför ICA-butiken i trasiga paltor, huckle och sjal. ”Hon fick ju i förrgår//då har hon ju fått.”

Nästa vers börjar: ”Och julafton kommer med buller och bång.”

Eller hur. I landet med den tvärvända migrationspolitiken.