Med rätt att vara kaxig

Den första avdelningen med halvakustiska arrangemang på svenska börjar med en stompig ”Fattig Bonddräng”. Visserligen Astrid Lindgrens favoritvisa, men ingen stark öppning.

Musiken är vald med hänsyn till sångarens jämnåriga i publiken, grånande 40-talister med rotarynål i kavajen. Stillsamma visor och ballader i snygga översättningar ramas in av artistens mellansnack.

Han hittar snabbt engagerande ämnen. Självironiskt med varm humor avslöjar han sitt höga BMI, ålderssymptom, kroppens förfall och kraschade äktenskap. Viagra, feminism, starkt nedsättande kommentarer om lokalaktuella körslaget och kvalitén på dagens sångare blir tydliga punchlines. Körberg pauserar, väntar in skratten och som den erfarna skådis han är, får han allt att låta spontant.

Andra set gungar på bättre med dynamisk blues, fräcka gitarrslingor och flödande energi i ”Cosmic Debris” av Frank Zappa. Kvällens obligatoriska publikflirt med allsång där enbart gubbarna får sjunga med blir Mississippibluesen ”Just lika a woman”.

De lysande gitarristerna Max Schultz och Johan Liljedahl kommer loss i en bluegrassdoftande James Taylor-blues med snygg stämsång. Gamla ”Reconsider baby” som Eric Clapton gjorde mest känd, sköljer in med mjuka atlantvågor.

Och så slutar Körberg konserten med orden att vi borde byta ut vår tyska nationalsång mot den här: och sjunger ”Anthem” som bara han kan. Tekniskt säker med en fantastisk ton, fortfarande imponerande omfång och behärskat vibrato.

Men extranumret är faktiskt bättre, ”Som en bro över mörka vatten” i en nyanserad, mjuk och återhållsam version.

Får man vara lika kaxig och självsäker som Tommy Körberg? Tja, med en karriär som når över ett halvt sekel och innehåller oräkneliga framgångar är det svårt att problematisera.

Hans röst äger!