Åldrande hårdrocksdinosaurie

Men är du nyfiken på hur en hårdrocksdinosaurie åldras så fortsätt. Men varning, det är inte säkert att det blir en vacker historia.

Egentligen sammanfattar David Coverdales entré hela konserten. Han springer ut och lyfter mikrofonstativet till strax under midjehöjd så att det pekar rakt ut framför kroppen. Symbolen är tydlig. Nu är det dags för övertestosteron-fylld mastodontrock med extra allt, precis som det brukar vara när Whitesnake intar Sölvesborg (eller smorgasbord som Coverdale länge trodde att det hette). Coverdale ylar fram sina lätt slitna hits som nästan samtliga har ordet ”Love” i titeln eller någon refrängrad samtidigt som alla i bandet försöker väsnas så mycket som möjligt. Starkt är vackert är devisen alla verkar leva efter och jag vill inte blanda in något om hörapparater.

Visst, de gamla hitsen må ha fantastiska refränger, men bara för att de trycks in en gång till med rejält slammer betyder det inte att de blir bättre. ”Forevermore” från senaste skivan är åtminstone en ny låt, men som sådan så full med klichéer och flytande smör att den framkallar illamående redan i sitt akustiska intro. Lägg därtill nästan 20 minuter meningslösa egenuppvisningar från strängsektion och slagverk. Är det något som skiljer den här konserten från bandets två senaste på festivalen skulle det vara att man dagen till ära har speciella gäster. Tyvärr är det nog mest speciellt för bandet själva att ha Bernie Marsden (grundare) och Adrian van den Berg (gammal bandmedlem) på scenen. Kanske publiken hade väntat sig mer än två gubbar extra på gitarr. En oväntad duett med Downs Phil Anselmo hade verkligen varit spännande.

Nej tyvärr, det blir inte bättre än så här. Jag önskar att jag slapp berätta det.