Black Label Society

Då spelade de i en knökfull teaterlada. På Sweden Rock i år lirar Zakk och hans Black Label mer ståndsmässigt, som lördagens andranamn på största scenen. Efter dem, Ozzy.

Det borde vara en triumfens afton, rentav läge att spela skjortan av den gamla chefen och hans entourage. Men det landar i frustration, trots att Wylde och hans brödraskap sliter som oxar. Till ingen nytta, när ljudet är rattat helt åt helvete. Bandets köttiga riffande försvinner i en ljudvägg så groteskt bastung och grötig att all skärpa går förlorad.

Sen, turbosolo i evigheter. Den väldige gitarrhjälten lämnas ensam på scen, sprutar ur sig toner i ett omänskligt tempo, håller på i typ tio minuter. Några dyrkar det, betydligt fler tappar tålamodet.

Mot slutet av giget har publikleden tunnats ut så mycket att jag lugnt kan promenera ända fram till kravallstaketet. Festivalens antiklimax.