Kung Timbuk tillbaka till "Krillan"

Timbuktu, Daniel Adams-Ray. Tivoliparken, Kristianstad 16 juli.

Timbuktu är tillbaka på en scen i staden som adopterat honom sedan flytten till Vittskövle för ett par år sedan. Han hälsar sin "fjärde hemstad" med ett alldeles eget smeknamn – "Krillan" – samtidigt som hans hovorkester kickar igång "Dödsdansen".

Det är få kombinationer som fungerar så bra på en svensk scen i dag som kärleksförhållandet mellan rapparen och hans funkorkestern.

I kapellmästare Svante Lodéns händer lyfts materialet från landets bäste hiphopleverantör till nya, exalterande höjder. Förmågan att tolka om och gjuta nytt funk-, soul-, klezmer-, afro- och Buena Vista-liv i låtar som "High 5 & en falafel" och "Kärlekens bandvagn", är så klockren och livsbejakande att det smittar av sig även på nyare alster som "Resten av ditt liv".

Faktum är att det är få artister idag som klarar av att skapa en högoktanig publikaktiv show på i stort sett ett helt nytt album. Tillsammans med Damn! är Timbuktu oövervinnerlig, från ruta ett och ända in i mål med "Det löser sig" med gästande Loop Troop rockersarna Promoe och Supreme. Ge honom stans nyckel, och adoptera Damn! också när ni ändå håller på.

Även fjolårets stora popkung, (delad förstaplats med forne Snook-partnern Linnros), Daniel Adams-Ray vågar tänka större. Med på den chockrosa djungelmönstrade scenen har han en hel, livs levande stråkkvartett och ett kompband som vet att ta ut svängarna.

Tredje gången gillt men för första gången solo, på en festival som alltid tagit emot honom med stora famnen, bjuder Adams-Ray på en publikt utmanande 80-talscocktail där helhetsintrycket finlirats ihop in i minsta detalj. Både sceniskt och musikaliskt.

Allt, ifrån Studio 54-discoexplosiva inledningen med "Voyeuren" till en märklig vocodertappning av "Förlåt att jag aldrig sagt förlåt" , Flashdancevibbiga "Svart" och Kate Bush-trummandet i "Gryningspyromanen", levereras till intrikata komponenter som hela tiden balanserar på gränsen till att bli för röriga och ibland även dränka Adams-Rays svagaste punkt, sångstyrkan.

Samtidigt är det modigt och värt all respekt att verkligen gå "all in", bejaka visioner och ge allt. Mer sånt på den svenska musikscenen.