Som det svänger kring Bach

Konserten hade den fyndiga rubriken ”Fadern, Sonen – och Gud- fadern”, som i tur och ordning syftar på Johann Sebastian Bach, dennes son Carl Philipp Emanuel Bach och Georg Philipp Telemann, som ju var gudfader till Carl Philipp Emanuel.

Telemann stod för upptakten med en triosonata ur vilken ensemblen lyfte upp lättheten, kryddad med folkmusikaliska inslag.

Sedan följde tragiska toner av fader Bach i en sonata i mörka h-moll som efter hand blev mera hoppfull och övergick i en retorisk karusell av intellektuellt slag med en kulminerande livlig gigue.

När det så kom till en trio av Carl Philipp Emanuel Bach (son nummer två av Johann Sebastians sammanlagt tjugo barn) fick Dan Laurin byta ut sin vanliga blockflöjt mot en basblockflöjt, ett praktfullt instrument, lika högt som exekutören och påminnande om en berguv.

Också i detta charmfullt eleganta verk hörs folkmusikaliska tongångar. Mats Olofson fick tillfälle att blomma ut i en cellosonat av Telemann, rolig, behagfull och rytmisk.

Det var just vid denna tid, under 1700-talets första hälft som cellon blev på modet och trängde ut gamban.

Med pregnant lätthet gjorde Henrik Frendin en briljant soloinsats i en violasvit av Johann Sebastian Bach, ursprungligen skriven för luta. Den innehåller musik som Bach återanvände, bland annat tredje satsens saraband som kom väl till pass i Matteuspassionen. Telemann fick sätta punkt med ännu en triosonata.

Dan Laurin var lysande som sammanhållande kraft genom hela konserten, liksom Anna Paradiso Laurin som på sin cembalo gav stort utrymme åt improvisationer, en påminnelse om att barockmusik och jazz inte står så långt ifrån varandra. Det svänger!