Klangmedveten vokalgrupp

Intonationen kan slira någon enstaka gång, men den mogna, täta och ibland nästan osannolikt homogena välklangen är genomgående imponerande pålitlig.

Den utnyttjas och framhävs också klokt av de raffinerade arrangemangen. Att publiken uppskattar detta alltigenom kompetenta och konstfulla framträdande är mycket påtagligt. Även mellansnacken är noga repeterade, fastlagda och rättvist fördelade mellan medlemmarna. Emellanåt riskerar de vältrimmade detaljerna att också ge ett något svalt, kanske alltför blankpolerat intryck.

Bland höjdpunkterna finns klassisk svensk visa – och pop. I "Man borde inte sova" är den samstämda gruppklangen och fraseringen ytterst njutbar, liksom i den lekfulla tolkningen av rövarnas sång ur "Ronja Rövardotter".

I "Jag är det fulaste som finns" visar Anton Leanderson-Andréas scennärvaro och charm. Malin Gavelin är solist i Aquas "Turn back time", medan maken Lukas lyfter det oerhört fina arret på Kents "Kevlarsjäl". I sitt sätt att närma sig popgenren har Vocado en särpräglad nisch att utforska vidare, gärna genom fler sådana egna alster som den vackra, ljust troskyldiga "Håll mig kvar".

Sopranen Amanda Sjöberg höjer sig över den homogena körklangen med personlig uttrycksfullhet och innerlig texthantering i många goda solistinsatser. Till och med "Orange-colored sky" lyckas hon fint med; annars måste man säga att jazzen är det minst lyckade inslaget i repertoaren.

Det kan ju också bli för mycket av den goda välklangen. Jazz behöver stråk av svärta, smuts och gärna en gnutta galenskap om den inte ska bli menlöst steril. Men något sådant kommer man inte att hitta hos Vocado: sångarna är alltför välartade, deras arrangemang alltför rosenkindat slätkammade.