Recension: Upp och ner med Whitesnake

David Coverdale, tillsammans med det som idag kallas Whitesnake. Inledningen är stark, bandet skjuter iväg ”Bad Boys” och ”Give me all your love”. Till en början känns publiken lite trög, men när trummisen Brian Tichy ackompanjerar med bara hi-haten så hörs att även åskådarna kan refrängen. Publiktillströmningen i arenan är god men inte fullsatt. Att inte allsången hördes tidigare berodde väl på kraftig förstärkning hos bandet.

Efter 3-4 låtar så är hela konserten är på väg att lyfta rejält i ”Steal your Heart away” som är den bästa låten från Forevermore-plattan från 2011. Men efter denna placerar Coverdale en riktig sjunkbomb, titelspåret från samma skiva och istället är vi helt plötsligt inne på ett annat spår. Härefter blir det tomgång. Gitarristerna Reb Beach och Doug Aldrich (som märks mest av de två) får brösta upp sig i gitarrduell. Påminner mest om tuppfäktning. Doug vinner på bättre helhetsintryck under kvällen, Reb Beach verkar oinspirerad och märks inte lika mycket som på Sweden Rock Festival i somras. Två låtar och ett trumsolo tar det innan det rör på sig igen.

Sen kommer det man liksom väntar på. Avslutningen är en hittparad med ”Is this Love”, ”Fool for you Lovin”, “Here I Go Again” och “Still of the night”. Naturligtvis efterlängtade av alla. Bidragen från Deep Purple-tiden, “Burn” som är en av kvällens bästa låtar och “Stormbringer” får nog räknas som extranummer, även om Coverdale aldrig själv lämnar scenen innan de dras igång. Han står kvar och gör en à cappella version av ”Soldier of Fortune” (också DP). Vad ska jag gå av för, de kommer ändå ropa in mig?

Det går alltså lite upp och ner under den här kvällen. Onekligen underhåller David Coverdale fortfarande. Tyvärr låter rösten som två elektrifierade sandpapper gnidna mot varandra när han anstränger sig. Det blir plågsamt att lyssna till efter ett tag. Emellanåt känns det som han försöker överrösta bandet utan mikrofon och då håller inte rösten alls. Det hade varit mycket vunnet med lätt nedvridna strängar så han slapp anstränga sig så mycket. Även om det handlar om proffsunderhållning, så vinner Coverdale på det något mindre och intimare formatet än i Norje, där han också brukar låta ännu raspigare. Men inspiration och roligt mellansnack tar slut lite för fort den här gången. Det här är en godkänd dag på jobbet, men inte mer än så.