Wolff mästerlig på scen

Rikard är mästerlig på scen. Han skapar ett levande porträtt utan navelskåderi, behärskar orden och använder ett välgjort och intelligent manus som ger oss tillräckligt mycket frihet att själva tolka och fylla i. Med lätthet och känslig närvaro gestaltar han sina ungdomsår, tonårsångest och passionen i den första förälskelsen som han sjunger om i Det vackraste mötet. Föreställningen innehåller ett urval av hans egen musik, bl a från skivan Pojken på månen från 1995.

Men mest lockade var förstås Paris, den förföriska staden som hade allt en ung Rikard kunde drömma om. Och så de franska sångerna och de svartklädda chantöserna som levde i smärtan, sorgen och den bitterljuva kärleken. Piaff och Barbara – hans husgudinnor - i snygga svenska översättningar med textrader som vackra akvareller i harmoni med hans korta berättelser.

Det är den franska sångerskan Barbara som vid ett möte i Paris, ger Rikard de förlösande orden ”man ska aldrig fortsätta sitt liv, man ska alltid börja om.”

Och så den ständigt närvarande rädslan av att bli lämnad och olycklig. Ångesten, sorgerna och relationerna till de människor som betyder något. Föräldrarna. Den kantiga pappan och teatrala mamman. Det griper tag när Rikard beskriver sin mammas död, flera år senare men på samma dag som pappans bortgång.

Till slut den vuxnes mognare insikt om vikten av försoning.

”Försoning är det enda sättet för en människa att överleva. Våra liv är så korta, vi kan inte uppfylla dem med hat” säger Rikard Wolff och ler från öra till öra med glittrande välsminkade smala ögon.

Han slutar med Leonard Cohens Ta min vals, säger ”jag har ju sagt att jag har svårt att gå hem” och ger en bräcklig Falling in love again som extranummer.