Den biografiska romanen har på senare år upplevt en renässans, där inte minst ett antal svenska titlar visat på genrens vitalitet och popularitet. Vi kan erinra oss ett antal uppmärksammade verk från det senaste decenniet, såsom Ernst Brunners episka roman ”Fukta din aska” (om Carl Michael Bellman), Malte Perssons ”Edelcrantz förbindelser” (om 1700-talspoeten, teaterdirektören och Akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz) och Per Wästbergs ”Anders Sparrmans resa” (om naturforskaren och Linnélärjungen Sparrman).

Och samtidigt som Lena Einhorn tidigare i höst släppte sin dokumentära roman ”Siri” (om Siri von Essens liv med Strindberg), kom Eva-Marie Liffner med sin fjärde roman, ”Lacrimosa”, som rör sig i gränslandet mellan fakta och fiktion kring en annan av våra riktigt stora berättare: Carl Jonas Love Almqvist.

Det är ett såväl form- som innehållsmässigt ambitiöst romanprojekt, där de hoppande tidsperspektiven är lika frekventa som skiftena av narrativa synvinklar. I berättelsens centrum står hur som helst författaren Almqvist och en liten märklig varelse, varken flicka eller gosse, ”ett himmelskt djur”, en gåtfull bortbyting som diktaren möter som ung informator på ett gods i Finland. Denna ”min finska trollunge”, som Almqvist kallar barnet, följer så med honom tillbaka till Stockholm där han i den store Rousseaus anda uppfostrar det och tar det under sina vingars skugga, innan barnet, som lystrar till namnet Ros, växer upp, frigör sig från författarens genius och blir en människa i sig själv.

Så får läsaren följa denna Ros på vägen genom livet; från Almqvists trollkrets till Kungliga Teatern och en nära relation till den tidens stora skådespelarstjärna, Emilie Högqvist; från den svenska huvudstaden till Europas kulturella metropoler.

Långsamt går det upp för läsaren att bakom Ros undflyende karaktär och närmast kameleontiska maner döljer sig i själva verket androgynen och den fria anden Tintomara från Almqvists mästerverk ”Drottningens juvelsmycke”. Så skriver Liffner in sig i en annan spännande litterär tradition, nämligen den som låter fiktiva gestalter ur den kanoniserade litteraturhistorien utmana och bryta sig loss från sina upphovsmäns skapelser.

Liffners roman är ett imponerande litterärt montage och ett smidigt hantverk, där hon skickligt fogar samman de olika tidsplanen (som sammantaget täcker hela 1800-talet) och de många perspektivskiftena (samtidigt som vi får följa Ros, berättas parallellt Almqvists dramatiska historia, inklusive turerna kring den berömda giftskandalen, efterlysningen, flykten från landet och hans förvirrade tillvaro utomlands fram till hans ensliga död i Tyskland).

Men det är ingen lätt läsning; händelseförloppens intrikata struktur ställer krav på läsaren, och de ständigt inskjutna franska fraserna och pastischerna på det tidiga 1800-talets salongsidiom – här blir man ”svimmelfärdig”, saker sker ”gesvint” och tidningarna går i ”schnell-tryck” – är komponenter som får romanen att emellanåt kännas väl överlastad och som stundtals skymmer berättelsens i grunden briljanta idé.