Glatt nedslag i bebopland

Den batteridrivne Björn Dahlins trio från Linköping rymmer stadige basisten Christer Thorén och den bländande pianisten Martin Perk. Från första pianoanslaget står det klart att här får vi höra något utöver det vanliga: delikat anslag, bett i attackerna, flyhänt teknik, raffinerat kreativt harmonisinne, finessrik stämföring – därtill ett idéflöde och en uttrycksbredd som söker sin like. Bill Evans måtte le hult, liksom nog någon gång även Erroll Garner.

På vokalistpallen har vi en trygg och glad garçon med härligt mustig bebopbaryton. Eleganten Dennis Östryds klang kan påminna om Kenny Hagood, men utan sentimentaliteten: en nykter, emellanåt lite torr diktion, dansant, fräck, lekande lätt och samtidigt med självklar pondus i fraseringarna.

Likt Sinatra tar han mycket medvetet vara på ordens svängpotential. Snyggt självständiga melodiparafraser levereras stilsäkert i de flesta nummer, och hans scatsång är förstklassig. Den här grabben utstrålar trivsel, och som han svänger!

Textsinnet är i trim: han tar klokt vara på nyanser och finesser i rara pärlor som ”I’m glad there is you” och Red Mitchells ”Soft and warm”. Rösten rör sig smidigt smeksamt runt de njutningsfyllda huvudorden i ”All of you”. En god glimt i ögat piggar upp ”You’d be so nice to come home to”. Någon svärta ingår inte precis i hans scenpersonlighet, och ”Don’t get around” får en tungsvängande, ganska obekymrad läsart.

Och över alltihopa lyser – vilket förvisso inte kommer som någon överraskning – den genuine historieberättaren Nisse Sandström.

Han laddar varje tenorsaxton med innebörd, ibland märgfullt energisk, som i ”Anthropology” och ”Scrapple”. Citatfest blir det också: Sandström drar sig lägligt till minnes ”Social call” i ”I’m in the mood for love”, och ”Body and soul” i ”Nancy”. Och vilket lågmält finlir han kan bjuda på, där kraften ligger just i det försynta!

Saxsolot i ”Wave” är ett under av skön arkitektonisk balans, där varje detalj har tyngd och betydelse för helheten.