Kritikerhyllad och erkänd till den grad att hon antagligen hade velat lägga mig under en giljotin om jag kallat henne Idol-Amanda. Ändå går tankarna dit när jag denna tidiga festivalkväll bevittnar henne live. Trots en rejäl arsenal av utmärkta poplåtar i bagaget är det inte mycket som fångar mitt intresse.

Amanda glider runt på scenen och avverkar den ena intränade posen efter den andra, men liknar många gånger mer en poppinuppa än en popprinsessa. När hon slår sig ner i den omotiverade fåtöljen på scen och rör sig i takt med musiken påminner hon om den gamla barnprogramsledaren Ika i rutan. Hennes utstrålning liknar dock mer Ikas sidekick; skelettet Åke.

Men när tempot dras ner och Åke sätter på sig gitarren händer något. Plötsligt kommer hennes röst helt tillrätta i en fantastisk version av ”For the sun”. Och efter det rycker konserten i stort upp sig. Bandets spelglädje smittar av sig, inte bara på publiken utan även på Amanda och trots några märkliga låtval ror de till slut konserten i hamn med lite allsång.

Nästa gång ser jag dock gärna Amanda Jenssen själv med en gitarr. Fri från poser och Idol-epitet.