Köttätande växter rockar
Rösten till den hiskeliga växten, vars realitet är lika med noll, utgörs av Kristianstads Idol-finalist 2009, Calle Kristiansson – en av de bidragandeorsakerna till musikalens succé.
Det har sina fördelar att satsa på tidigare Idol-tävlande sångare. Ansvariga Underhållningspatrullen har tidigare med framgång satsat på Kevin Borg i ”Grease” 2011. Nu omstartas debuterande Calle Kristiansson i en dubbelroll – både som den kannibalistiska svärandeväxten Audrey och sadistiske tandläkaren Orin.
Ursprunget kommer från en B-filmsskräckis från 1960, inspelad under tre dagar (!), i regi av Roger Corman . Det man minns mest från den är en ung debutant, Jack Nicholson , som en masochistisk tandpatient. Men med illusorisk musik av Alan Menken hittar storyn sin struktur och målgrupp – de tonåringar som gladdes i 60-talets aningslöshet. Och kanske dessa medelåldringars tonåriga barn, som finner kittlingar i dagens tonåriga vampyrer och splatterrrullar.
Ingen genre är så ömtålig på en teaterscen som en skräckföreställning. Börjar någon i publiken att fnissa, befinner sig inte aktörerna på rätt sida gränsen om det parodiska, är det kört och går aldrig att hämta tillbaka. Men det tycks regissören Ola Hörling insett och verkar välkomna orsak och verkan.
Det är inte endast en enkel nostalgifröjd för stadgade kärnfamiljer. Här finns underlag av närda drömmar, som vävs av de utslagna på Manhattans Skid Row om kärlek och framgång i livet. Fokuserad i den hunsande losern, floristen Seymor (Johan Hwatz ), verksam i en vissnande blomsteraffär som drivs av den cyniske, girige Mushnik (David Rix ) och där Seymors stora kärlek biträdet (Lina Carlsson ) blommar. Men mest konflikträdd för sin sadistiske pojkvän, tandläkaren Orin (Calle Kristiansson) i en överraskande utlevelserik tolkning.
För att plussa på affärens attraktionskraft bidrar Seymor med en märklig växt han funnit under en solförmörkelse (!). Med egenheten att den (nu döpt till Audrey II) endast får liv – och växer till oanad dimension – genom blod och kött av mänskligt ursprung. Naturligtvis eskalerar allt till ett roterande ekorrhjul. Ständigt måste Seymor skaffa mer ”mat” till Audrey II, vilken tvingar honom att döda. När han desperat försöker förstöra sitt monster blir han förutsägbart själv också ett offer.
Med 60-talistiska influenser av tidigt rocksouligt Motown-sound glider storyn spelglad och friktionsfri tack vare strålande sångnummer. Speciellt då den briljante David Rix och Johan Hwatz trår ut i den tangoliknande höjdaren ”Mushnik & son”, eller då röststarka och nyanserat berörande Johan och Lina inlevelsefullt inser att ”Nu har du Seymor” och Calle Kristiansson (med flitigt förekommande Lina Axerup, Linda Gladh och Sandra Lundgren ) med kraft och energi bevisar att ”Jag borrar tänder” så det nästan känns.
Och visst känns det från start till mål i en kollektivt spelglad och märklig musikal. Aldrig riktigt kuslig då aktörerna ofta brister ut i sång. Men däremot kusligt välspelad i leadkedjan.
