Mästerlig midsommarskräck

Nöje Artikeln publicerades
Skräckfilmen
Foto: Csaba Aknay
Skräckfilmen "Midsommar" följer en hednisk sekt i Hälsingland.

Den svenska sommartraditionen perverteras av en hednisk sekt som vittrar blod i midnattssolen.

”Hereditary” var inte bara 2018 års bästa skräckfilm. Ari Asters långfilmsregidebut var också en av förra årets bästa filmer över huvud taget.

Förväntningarna på uppföljaren har varit minst sagt högt ställda. Aster har i intervjuer talat om att hans målsättning var att göra en skandinavisk variant av den brittiska skräckfilmen ”The Wicker Man” (”Dödlig skörd”, 1973). Där hamnade en troende polisman på en avlägsen ö, och under sökandet efter en försvunnen flicka upptäcker han att ön befolkas av en kult som ägnar sig åt fruktbarhetsriter.

I ”Midsommar” möter vi Dani (Florence Pugh), traumatiserad efter en familjetragedi. Hon följer med sin pojkvän Christian (relationen har gått i stå och han väntar på ett tillfälle att göra slut) och några av dennes vänner till Sverige för att fira midsommar. De lockas dit av kompisen Pelle (Vilhelm Blomgren), som tar med dem till den avlägsna by i Hälsingland där hans familj bor. De tillresta möts av blonda människor klädda i vitt, av leenden och gästfrihet, men blir snart varse att det bakom alla leenden finns någonting betydligt mörkare – de får tidigt en (mycket grafiskt skildrad) demonstration av begreppet ättestupa.

Skräckfilmer utspelar sig ofta i mörker – nattetid är det lättare för monstren att smyga på oss, och ger filmskaparen möjlighet att komma med så kallade "jump scares". Aster är inte ute efter att få oss att hoppa högt i biostolen, ”Midsommar” utspelas till största delen i badande solljus. Liksom han gjorde i ”Hereditary” är han ute efter att bygga upp en stämning, som nästan lite subtilt kommer krypande och som skapar den där sortens obehagskänsla som är svår att skaka av sig även efter att filmen är slut.

”Midsommar” känns stundtals som en psykedelisk tripp, en mardröm som de involverade inte kan ta sig ur utan där de i stället med öppna ögon och näst intill frivilligt går mot katastrofen. Aster berättar med långa, ibland nästan stillastående tagningar, att förfalla till intensivt klippande är inte hans stil. Han för in oss i sina scener med nästan omärkliga inzoomningar och ger oss möjlighet att studera och upptäcka detaljer (bara detta är en given orsak att se filmen flera gånger).

Här finns den yttre berättelsen om kulten i Hälsingland, men det är också en film om skräcken över att bli lämnad ensam. Efter familjetragedin står Dani helt ensam, förhållandet med Christian är ansträngt och hon känns som en person som nu söker en ny tillvaro, en fast mark att stå på.

”Midsommar” är en ny mästerlig skräckfilm av Ari Aster. Han är bara drygt 30 år gammal. Det ska bli oerhört intressant att följa hans karriär.

Midsommar

Genre: Skräckfilm

I rollerna: Florence Pugh, Jack Reynor, William Jackson Harper, Vilhelm Blomgren, Will Poulter, Liv Mjönes, Anna Åström, Julia Ragnarsson, Isabelle Grill, Louise Peterhoff, Björn Andrésen, Gunnel Fred, Anki Larsson.

Regi: Ari Aster

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.