"Här har du ditt liv"

Vi är i bowlinghallen Rock'n'Bowl på Hornsgatan i Stockholm. Och det är här någonstans som vi börjar vår resa in i Sanna-land.

För det som skulle bli en enkel grafik vecklar ut sig till Sanna Nielsens "Här är ditt liv". Åtminstone med hennes egna ord.

Men först spelar hon bowling, ett inslag för barnkanalens "Fredagskväll med Malin". Käglorna är sångerskans motståndare i den stundande schlagerfinalen och Sanna hoppar direkt in i karaktären:

– Jag ska krossa dem allihop! Eric Saaaade – här ska du fååååå!, sjunger hon och tjongar iväg ett giftgrönt klot.

Slår en spärr.

Fram tills i år har hon varit van vid att vara yngst i startfältet. Och medan gamla schlagerveteraner icke längre göre sig besväret, så är det Sanna Nielsen som står här i årets Melodifestival som dess nytillträdda schlagerdrottning, med flest antal röster från delfinalen i Göteborg.

Sanna Nielsen föddes 1984. Allt gick som det skulle, inga komplikationer, förutom att hon skrek så det... ja, sjöng om det:

– Oj, vilken liten sångfågel, sa mina föräldrar när jag kom ut. Det är faktiskt sant, utbrister sångerskan och gapskrattar.

Sångfågeln gjorde sin första talangtävling i Olofström 1992. Därefter var det kört.

– Jag var sju år och jag minns fortfarande den där affischen om tävlingen som var uppsatt i Bromölla. Jag sjöng "Kvällens sista dans", en dansbandslåt. Det var den musiken vi hade hemma, Mamma och pappa dansade jättemycket, förklarar hon.

Hon har bara bra minnen från de efterföljande åren. Hur hela familjen Nielsen for land och rike runt på olika talangtävlingar, till och med till Finland.

– För oss blev det ett sätt att ha semester, vi åkte runt och myste när vi kom fram, vi hade picknick på vägen, det gick bara ut på att ha roligt.

Men du vann inte alltid?

– Det brydde jag mig inte om. Jag ville bara komma ut och sjunga och få uppmärksamheten.

Vilken 8-, 9- och 10-åring vill inte det? På en av de där talangtävlingarna backades deltagarna upp av Mats Elmes orkester. Det Sanna inte visste var att bandet spelade in hennes sång och skickade den till orkesterns låtskrivare Bert Månson.

– Den 15 november 1995 sjöng jag "Till en fågel" för första gången, hos Ragnar Dahlberg i Café Norrköping.

– Den 18 maj 1996 tog den in sig på Svensktoppens andra plats, och den låg kvar där i 21 veckor.

Den 11-åriga sångerskans genombrott var ett faktum. Veckan efter intåget på Svensktoppen blev hon den yngsta någonsin att lägga beslag på förstaplatsen.

Förstod du vad du egentligen hade åstadkommit?

– Jag förstod ingenting. Jag tyckte bara om uppmärksamheten och hade roligt – jag fick träffa Carola! Det var ju som en dröm. Jag fick lov att nypa mig i armen.

Åren som följde rankar hon som några av de bästa i sitt liv. För det var här hon utvecklades, det var här hennes intresse för musik fick blomma ut och det var här hon växte in i rollen som sångerska.

– Alla sa till mig "Du måste vara barn", "Ta det lugnt", säger Sanna Nielsen och det darrar fortfarande en viss frustration i rösten.

– Jag hade tid att vara barn! Men framförallt ville jag hålla på med det jag tyckte var riktigt roligt. Jag har jobbat sedan jag var 11 år, men jag har alltid gjort vad jag har velat göra ...

2001 blir den 17-åriga Sanna Nielsen trea i sin Melodifestivalsdebut. Året dessförinnan hade hon flyttat från Bromölla till Malmö för att gå på musikgymnasium.

– Jag behövde komma ifrån byn. Det händer lätt en del jobbiga saker när alla känner alla. Jag behövde skapa mig på nytt, inte vara "Sanna Nielsen". Bara vara Sanna, säger hon och söker förståelse med blicken.

– När jag kom ut från Stadsteatern i Malmö och skulle vidare för att fira min tredjeplats, så stod flera av mina nya klasskompisar där utanför och hurrade. Det var jättehäftigt!

Hon hade hållit tyst om sin medverkan i sex månader, en del av klasskompisarna var förbannade för att hon inte hade sagt något:

– Men jag tror att de förstod så småningom. Vi är vänner nu i alla fall, säger Sanna Nielsen och skrattar. Igen.

De där åren lyckades hon bygga upp en vänkrets som inte ringde och frågade om hon ville fika för att hon var artisten Sanna, utan för:

– Den jag är. De ville träffa mig.

Under samma år debuterande hon i Julkonserten med 35 gig, ibland tre på samma dag, tillsammans med några av landets mest folkkära och rutinerade artister.

– Då förstod jag för första gången hur mycket man måste ta hand om sig själv. Jag var 17 år och nyfiken. Jag ville vara med om allting, istället för att äta och sova och dricka rätt. Jag tappade faktiskt rösten på 15-16 gig!

– Det var den stora erfarenheten, att jag lärde mig att tampas med det. Och jag hade högt ställda krav på mig själv redan då. Jag lärde mig att alla kan ha en dålig dag.

Vad gör man då?

– Man gör sitt bästa! Man gör alltid sitt bästa.

När hon två år senare framförde sitt andra Melodifestivalsbidrag "Hela världen för mig" så var det precis så hon kände.

– Jag hade tagit studenten! Och jag var ganska skoltrött vid det laget, jag jobbade ju redan, jag hade ju redan allting klart! Hela världen låg verkligen för mig.

Året innan hade hon fått både Ulla Billquist-stipendiet och Birgit Nielsen-stipendiet. Vad stod det på motiveringarna? Sanna Nielsen memorerar: "Att jag i Ullas anda förvaltade och förde vidare den svenska populärmusiken." Och Birgit – jag uppfattade hennes gest som att hon tyckte att jag borde uppmärksammas för allt det hårda arbete som krävs och ligger bakom det man gör och det som syns.

– Det finns ju massor av stipendier och det betyder kanske inte så mycket för andra. Men för mig betydde de här två att jag fick ett kvitto på alla dessa år som jag hade kämpat hårt, att jag verkligen hade jobbat för dem.

2005 gick flyttlasset till Stockholm. 21-åriga Sanna Nielsen fick nytt och stort skivkontrakt och blev sambo direkt. Livet lekte och Sanna Nielsen fick lov att bli vuxen – kanske mer än hon hade önskat sig:

– Det är klart att man har dalar i livet, men för mig har det mest handlat om att jag inte alltid känner mig i toppform. Det här året gick min mormor och morfar bort med nio och en halv timmes mellanrum.

– Och även om man visste att det var på gång – som dotter vill man ta hand om sin mamma, ta hand om sin familj, och där satt jag långt borta uppe i Stockholm …

– Mormor och morfar har alltid funnits där på ett eller annat sätt. De har alltid varit ett stöd för oss alla. På något sätt resulterade det i att jag började skriva min egen musik. Det resulterade i låten "This is my thanks", mitt tack till dem.

Året därpå blev Sanna Nielsen erbjuden bidraget "Invincible". Sonja Aldén sjöng på demotapen, Jessica Andersson hade också fått en förfrågan, men det var Sanna Nielsen som tackade ja.

– Det jag inte visste var att Carola också hade fått en förfrågan. Det visste bara de som bestämde.

Låten fick svensk text och titeln byttes till "Evighet" och banan var sopad för Carolas comeback i Melodifestivalen och så småningom Eurovision där hon knep femte platsen.

– Det är klart att jag blev väldigt besviken. Men det ingen av oss visste var att Bobby Ljunggrens löfte om en annan låt, skulle visa sig vara "Empty room".

Globen, Stockholm 15 mars 2008. Den fullsatta arenan pumpar och kokar som ett rödglödgat hjärta. Sanna Nielsens innerlighet och bidragets komplexitet har precis vunnit folkets totala röst. Jublet är öronbedövande och alla, precis alla, har glömt att en röst återstår. Juryns.

Bara den vill skicka Charlotte Perrellis "Hero" till Eurovision.

– Det här är det bästa år jag någonsin haft. Att få folkets röst – det var fantastiskt och "Empty room" sålde både guld och platina. Och jag hade min andra releasefest någonsin! Den första hade jag på McDonalds när jag var elva, med ballonger och glass.

– Jag behövde allt det här, jag ville vidare i livet.

I samma veva separerar hon från dåvarande pojkvännen, något hon beskriver som både behövligt och skönt, mitt i allt det som gör ont i ett uppbrott.

– Man växer också som människa av att ta det steget.

Och hon finner en annan kärlek. I en dokumentär som görs för SVT strax efter "Empty room"-succén kompas hon av gitarristen Joakim Ramsell. En akustisk version av låten som lyfter fram sångerskan i ett annat sken, men som även blir början på något nytt.

– Då visste vi inte, men så här med facit i hand kan man nästa se att "love is in the air", säger hon och skrattar.

13 år efter debuten med "Till en fågel" hade hon vunnit både folkets kärlek och Jockes. Och här någonstans började tanken spira på att byta strögiggandet till en första och rejäl konserthusturné med eget band. Hon och Ramsell tjuvstartade med två mindre akustiska turnéer, och resultatet lät inte vänta på sig.

– Jag säger inte att vi startade det, men efteråt fick vi förfrågningar över allt ifrån, och nu vill alla artister göra akustiska turnéer.

Då vänder Sanna Nielsen blad, och satsar på sin konserthusturné. Sitt 15-årsjubileum.

– Jag har planerat den här turnén i två år nu. Där finns ingen röd tråd musikaliskt, fokus kommer att vara på här och nu.

Hon ska bara vinna Melodifestivalen på lördag först.

– Det hade varit en ära att få representera svenska musik därnere. Jag har varit ute på signeringen för min nya skiva och publiken är lika översvallande som de var för "Empty room". Jag tror att jag kan göra ett bra jobb därnere. Självklart vill jag vinna.

– Fast hur det än går så ska jag in i replokalen på måndag. Turnén börjar om två veckor, och allt hänger inte på det här, säger hon och man tror henne när hon fortsätter:

– Jag är 26 år nu. Jag är vuxen. Och jag är superlycklig.