Den otippade skrällen

Som tippat lite lätt påhängda av slamkryparen The Moniker som seglat upp med stark medvind på sluttampen.

Och så Sanna Nielsen. Uträknad av proffstyckarna från första början var det hon och ingen annan som gav grabbarna en omgång i ringen.

Detta skrällarnas år var det slutligen schlagerdrottningen själv som stod för årets skräll.



Detta märkliga Melodifestivalsår, när låtar som kändes ovanligt "äkta" hängde kvar långt in i Andra chansen, och skuffade undan de handplockade bidrag som skulle återupprätta den svenska schlagertraditionens heder i Eurovision.

Svenska folket revolterade ute i tv-sofforna, lyfte fram otippade Pernilla Andersson, Sara Varga, Nicke Borg och Swingfly. Pekade finger åt Eurovision och den desperata förnyelseivern efter år av nederlag och gjorde Melodifestivalen till sin.

Detta märkliga Melodifestivalsår där fyra och en halv av deltagarna kom från en liten undanträngd geografisk fläck på den skånska kartan. Ett rekordår utan dess like. En resa från Luleå i norr till Malmö i söder där vi har kunnat ge hemmapubliken en unik inblick bakom kulisserna i Sveriges största nöjesfenomen.



Framtiden då? Bortsett från att SVT:s röstverket behöver en rejäl dos av Glasnost?

Min kollega på en av kvällsdrakarna, som har en stab av schlagerreportrar på plats i Globen för sin räkning, hade gott om tid att fördjupa sig i lite statistik på lördagskvällen:

"Popular"-låtskrivaren Fredrik Kempe vinner Melodifestivalen för tredje gången på fyra år. De senaste tre åren har hans bidrag dessutom ställt upp i Eurovision. 2008 floppade Charlotte Perrelli med "Hero".

Årets därpå var det dags för Malena Ernman och "La voix". I fjol hamnade Kempes norska bidrag på 20:de plats när Eurovision avgjordes i Oslo ...

Det bådar väl så där för Eric Saades förutsättningar i Düsseldorf. Och det i en tävling som redan har bockat av sin beskärda del av manspojkar i startfältet i maj.

Men så var det det här med revolten i tv-sofforna. Eurovision? "Who gives a f**k?".