Annons

Norrmalmstorgsdramat på engelska

Gisslandramat på Kreditbanken i augusti 1973 gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet, som i sin tur gav upphov till denna ojämna filmatisering.
Publicerad 5 juli 2019 • Uppdaterad 11 juli 2019
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Ethan Hawkes rollfigur Kaj Hansson rånar Kreditbanken i Stockholm i augusti 1973. Här med Noomi Rapace som Bianca Lind.
Ethan Hawkes rollfigur Kaj Hansson rånar Kreditbanken i Stockholm i augusti 1973. Här med Noomi Rapace som Bianca Lind.Foto: Pressbild

Den kanadensiska regissören Robert Boudreau har fiktionaliserat händelsen och tagit sig vissa friheter. Handlingen är fortfarande förlagd till Sverige, men huvudmannen Janne Olsson har bytts ut mot en spattig amerikan med cowboyhatt under alias Kaj Hansson. Rånaren som gick in på Kreditbanken och tog gisslan spelas av en Ethan Hawke som nästan klättrar på väggarna. En mer vaken regissör hade tvingat honom att tona ned sig. Även brottslingen Clark Olofsson som släpptes från fängelset (som en följd av gisslanförhandlingar och ett regeringsbeslut) har bytts ut mot en fiktiv – men färglös – sidekick.

Noomi Rapace gör däremot en stark insats i rollen som Bianca Lind (en fiktiv Kristin Enmark), en konservativ banktjänstekvinna som blir skakad av kaoset och börjar sympatisera med bankrånarna. Efter verklighetens drama har Enmark i intervjuer beskrivit polisens agerande som oberäkneligt och oorganiserat, vilket gjorde att hon utvecklade lojalitet mot rånarna. I "Stockholm" sköter bankchefen mycket av förhandlingen, retar rånarna och föreslår vid ett tillfälle att Kaj skulle vara gay. Många liknande scener framkallar en svårartad sekundärskam snarare än en fördjupad förståelse för "syndromet".

Annons

Den som minns den svenska tv-filmen "Norrmalmstorg" från början av 2000-talet, där Torkel Petersson spelade Janne Olsson i en "Bröderna Fluff"-peruk, får här något av en lyxig uppdatering i bättre belysning och med lite bättre peruker. Dialekterna är däremot inte helt klockrena, och skiftar mellan engelska på svensk brytning och engelska på brittisk brytning. Dessutom ligger ett påträngande soundtrack av Bob Dylan över flera scener utan direkt förankring till handling eller humör.

Det svåraste att hitta i "Stockholm" är tonträffen. Inte tillräckligt rolig för att klassas som komedi, men alltför lättsam för att räknas som thriller.

Stockholm

Genre: Action/komedi

I rollerna: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Shanti Rooney

Regi: Robert Boudreau

Kristoffer Viita/TT
Annons
Annons
Annons
Annons