Nya utmaningar för symfonikerna

Nöje Artikeln publicerades

Christianstads symfoniorkester byter adress inför sin årliga höstkonsert. Årets musikaliska soaré äger rum i Heliga Trefaldighets kyrka.

Konstnärlige ledaren Patrik Dahlbom och hans symfoniker gillar utmaningar. Och miljöombyten. Den pampiga renässanskyrkan erbjuder både och.

– Kyrkan är så himla stor! Akustiken därinne – den kräver att man måste tänka om många gånger, säger Dahlbom och låter lite som en entusiastisk rebuslösare.

Det är en lite vild tanke, att prova olika lokaler och platser för orkestern, tillägger dirigenten. De senaste somrarna har symfonikerna till exempel slagit sig ned i redet på Naturum för en utomhuskonsert.

– Det är lockande att kunna parkera orkestern på alla möjliga ställen, och inte minst att kanske möta en ny publik.

Bedräglig efterklang

Det är inte första gången Christianstads symfoniker gör ett gästspel i kyrkan. Innan han själv var född, i början av 1900-talet, så var det tydligen ganska vanligt. Men med mindre besättning, gissar Dahlbom. Senast var dock med Carl Jenkins stora fredsmässa 2011.

– Akustiken ger ganska lång efterklang så det gäller att lista ut hur och var man ska placera orkestern. Stråkar mår otroligt bra av mycket efterklang, det får instrumenten att sjunga ännu mer. Men för bullriga saker, som slagverk och blås, är det inte så jättebra.

Säger dirigenten som själv är slagverkare ...

– Det gäller att vara försiktig så man inte spränger kyrkan – det är ganska svårt!

Musikalisk soaré

Materialet som man ska försöka undvika utföra det sistnämnda med, beskriver han samtidigt som ”storslagna grejer”.

– En väldigt blandad musikaliska soaré på en timmes tid. Dels stråkar och lite bullriga saker som vi ska ta hand om på bästa sätt, man måste vara lite vågad också. Dels ganska mycket harpa den här gången. Det gör sig också bra i kyrkor. Och Kristianstad lär vara det största harpfästet i Sverige, tack vare utbildningen här.

Storslagna grejer innebär bland annat en geografisk mångfald, med verk från Tyskland, Frankrike, England och Ryssland. Liksom ett gäng solister. Och så can-can ...

Can-can! Är det inte som att svära i kyrkan?

– Kanske om vi hade haft dans med? Men nu är det rent musikaliskt. Offenbachs ”Orfeus i underjorden” lär vara världens största helaftonsoperett, jag älskar den. God musik är alltid god musik, oavsett var den spelas. Det är just mångfalden i konserten som jag tycker är det fina i kråksången, säger Dahlbom.