Nyanserat om metooskandal

Film har blivit sport. Även om den nya Marvel eller "Star wars"-filmen suger kommer den att backas av lojalt skrikande supportrar, sedan länge resistenta mot begrepp som kvalitet. På liknande sätt är förväntningarna på ”Bombshell” en stor del av filmupplevelsen.

Publicerad 17 januari 2020

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Charlize Theron, Nicole Kidman och Margot Robbie i "Bombshell – när tystnaden bryts".Foto: Hilary B Gayle

Det är en av de första stora metoofilmerna och den kommer att hyllas och hatas utifrån ideologiska ryggmärgsreaktioner snarare än för sina konstnärliga kvalitéer. Allt beroende på vilken fraktion av det identitetspolitiska Twitter man kollar.

En åsikt som landar någonstans i mitten är dömd att feltolkas eller blåsas upp bortom rimliga proportioner. Ändå är det någonstans där ”Bombshell” landar. Det är ingen infotainmentfilm för Hollywoods världssamvete. Snarare en rappt berättad, välspelad arbetsplatsthriller. Varken mer eller mindre.

Annons

Roger Ailes, chefen för den högerkonservativa propagandakanalen Fox News, blev anklagad för sexuella övertramp på jobbet och fick så småningom sparken efter att flera kvinnor gått ut offentligt. Allt berättas av isdrottningen Megyn Kelly (Charlize Theron) som länge var Fox News största stjärna. Hennes lojalitet mot tv-stationen prövas när programledaren Gretchen Carlson (spelad av Nicole Kidman) bestämmer sig för att vittna om trakasserier.

Megyn Kelly var representativ för Roger Ailes affärsmodell. Han anställde vackra blondiner – "bombnedslag" – och instruerade dem att klä sig i korta kjolar. ”Det är ett visuellt medium” som Ailes, spelad av John Lithgow i en fetdräkt, förklarar.

Charlize Theron och Liv Hewson.Foto: Hilary B Gayle

Det är en nästan sann historia. Den kristna evangelisten Kayla Pospisil har skapats för att representera flera av de anonyma kvinnorna i skandalen. Margot Robbie gör en trovärdig prestation men Pospisils lesbiska romans med en producent som i hemlighet är Hillary-supporter går inte att se som något annat än en progressiv fantasi.

”Bombshell” utnyttjar inte heller biodukens potential, men är imponerande nyanserad i förhållande till sitt ämne. Ailes skildras inte som ett monster utan snarare en tragisk figur och regissören Jay Roach visar hur systerskapet många gånger fick ge efter för karriärhunger. Mot slutet muterar filmen tyvärr till en predikan, men innan dess innehåller den knappt en seg minut. (TT)