Onödigt hjärtnupen soppa

Les Misérables av Alain Boublil och Claude-Michel Schönberg. Regi: Vernon Mound. Dirigent: Derek Barnes. I rollerna: Jan Kyhle, Anders Lorentzon, Bengt Krantz, Helen Sjöholm, Marianne Mörck, Ylva Nordin, Annika Edstam, Trond Teigen. Malmö Musikteaters kör och orkester. Premiär 30 november på Storan i Malmö.

Den gränslöst populära musikalen Les Misérables av Alain Boublil och Claude-Michel Schönberg (fritt efter Victor Hugos monumentala romansvit Samhällets olycksbarn, som behandlar händelserna kring Julirevolutionen i Paris 1830) är numera ett skyddat varumärke. De brittiska musikföretagen Josef Weinburger Ltd och Music Theatre International har alltså med andra ord de licensierade rättigheterna till världens alla uppsättningar av musikverket. Detta innebär att hugade teatrar förbinder sig att i sina produktioner lyda minsta vink från ”besittningshavarna”, inklusive rent teatertekniska inrättningar såsom scenografi och kostym. Följaktligen erbjuder världens alla produktioner av Les Misérables – vare sig den spelas i Malaysia, Murmansk eller Malmö – ungefär samma upplevelser, ett slags minimigaranti för lystmäte inom ramen för en kanoniserad uttolkning.

Mycket kan sägas om denna typ av kulturpolitiskt entrepenörskap, men en redan färdigtuggad McMusical är möjligen att föredra framför ren svältkost.

att les misérables i torsdags hade urpremiär på Storan i Malmö, är också för mycket sagt, eftersom stora delar av produktionsteamet är direkt hämtade från uppsättningen på Göteborgsoperan tidigare i år. Det enda sättet att alltså förmedla några nya perspektiv på just Malmöversionen, är följaktligen att bedöma de enda lokalt unika elementen i musikalen: solisterna. Det stora dragplåstret är naturligtvis Helen ”Kristina från Duvemåla” Sjöholm, som med återhållsam patetik och en redan omvittnat klockren stämma spelar rollen som den olycksaliga ensamstående mamman Fantine.

Men med henne är det ajöss redan i mitten på första akten, vilket givetvis är nödvändigt för storyn men synd om den sångintresserade Malmöpubliken. Hennes tårdrypande död är emellertid bara början, och snart är de sentimentala hedersbetygelserna och svulstiga veropen legio bland Tim Hatleys imponerande kulisser av mörka gråbruna tegelvalv, enorma kloakgångar och gotiskt uppåtsträvande vindeltrappor.

här irrar dramats hjälte – den pietetsfulle mannen av heder Jean Valjean – runt och tar hand om Fantines lilla dotter Cosette (Sofie Larsson som liten och Ylva Nordin som stor), hjälper de upproriska studenterna vid barrikaderna, skonar sin värste fiende Javerts (Anders Lorentzon) liv, och lyckas självfallet sammanföra turturduvorna Cosette och den romantiske rebellen Marius (spelad av Trond Teigen) innan han själv dör. Och sjunger dessutom i Jan Kyhles sympatiskt rakryggade gestalt som en hel gud.

tur är väl det, ty hela den bombastiska anrättningen står och faller med just Kyhles på en gång ytterligt hudlösa och behärskade vokalregister. Prestationen är i mitt tycke dubbelt hedervärd, med tanke på att Claude-Michel Schönbergs musik – trots ett och annat schysst örhänge – emellanåt sjunker till ett vedervärdigt mischmasch av vilt spretande toner och traditioner, och än far ut i en även med musikalgenrens mått

mätt onödigt hjärtnupen soppa, och än i långa stöldturnéer på popharmoniernas sockerkantade raksträcka.

Att som Kyhle och de flesta andra på Storans tiljor lyckas hålla både god min och god ton i över tre timmar, vittnar om både professionell disciplin och en iögonfallande tillgivenhet till musiken som sådan. Se där, kanske ändå något särskilt utmärkande med Malmö Musikteaters uppsättning av det salvelsefulla pekoralet.

MARTIN LAGERHOLM