Oväntad svärta i Jöbacks julfilm

Nöje
Världsstjärnan Simon (Peter Jöback) återvänder till föräldrahemmet efter att ha bott utomlands i många år, i ”Jag kommer hem igen till jul”.
Foto: josef persson
Världsstjärnan Simon (Peter Jöback) återvänder till föräldrahemmet efter att ha bott utomlands i många år, i ”Jag kommer hem igen till jul”.

Ella Lemhagen tar sig an Peter Jöbacks julmusik – och barndomstrauman – i en film om ett julfirande som tar oväntade vändningar när familjehemligheter flyter upp till ytan.

Vissa filmprojekt blir man skeptisk till redan före inspelningen. När det stod klart att Ella Lemhagen skulle göra film med utgångspunkt i Peter Jöbacks storsäljande julskiva från 2002 var jag nog inte ensam om att tänka att det lät som en glättig, genomkommersiell och ganska cynisk filmidé.

Filmaffischen gjorde inget för att dämpa den oron, med sitt nästan maniskt mysiga släktfoto. Hela den stjärnspäckade, leende ensemblen är klädda i rött (med undantag för Peter Jöback i glänsande petrolblå sammetskavaj) och utstrålar en helt odräglig julglädje – åtminstone är den svårsmält för oss som känner julångesten mola i magen redan i oktober.

Men redan i början av den färdiga filmen står det klart att skeptikerna har blivit spelade ett spratt – att filmskaparna också vet ett och annat om julångest.

Peter Jöback spelar Simon, en internationell celebritet som för första gången på många år återvänder till sin lilla hemby för att fira jul med familjen. Hemma väntar brodern Anders (Johannes Kuhnke) som leder den lokala kyrkokören och har blandade känslor inför Simons gästspel på årets julkonsert. Han har levt sitt liv i skuggan av sin berömde lillebror.

Släktingarna samlas hemma hos brödernas mor (Suzanne Reuter) för ett hejdundrande julfirande med ändlösa måsten och traditioner. Mamman är svårt sjuk, men det är en av många familjeknutar som ingen får nysta i – julen måste till varje pris bli så ljus och härlig som man inbillar sig att den alltid har varit. Det blir naturligtvis precis tvärtom.

”Jag kommer hem igen till jul” är på flera sätt en modig film, modig på grund av hur Peter Jöback har låtit sina egna barndomstrauman forma historien, och modig i hur Ella Lemhagen knappt alls gör humor av julkaoset. Det är rejält smärtsamt, ända fram till det förlösande slutet där musiken får ta över.

Skådespeleriet är tyvärr ojämnt. Bäst är spelet med blickar i stumma scener, där rollfigurerna ändå lyckas förmedla julens alla besvärliga känslor. Det är i dialogen som problem uppstår Många repliker är övertydliga och framförs stolpigt och teatralt av skådespelare som bevisligen kan bättre. Men i ett glimrande undantag ringar Peter Jöbacks Simon in hela julproblematiken: ”Morsan ska dö och jag ska glittra som något jävla julkort.”

Film

Jag kommer hem igen till jul

Genre: Drama

I rollerna: Johannes Kuhnke, Peter Jöback, Suzanne Reuter med flera

Regi: Ella Lemhagen

Speltid: 1 timme 57 minuter

Åldersgräns: 7 år

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.