Rörigt om Midway-slaget

Men aldrig, aldrig tråkiga. Tvärtom, med Emmerich vid rodret kan man oftast vara säker på att få sig en dos popcornvänlig underhållning som är värd hela biobiljetten. Men den här gången seglar han vilse bland andra världskrigskanonerna i Stilla havet.

"Midway" är en röra, där det ofattbart nog känns lite oklart vad som egentligen står på spel. Det är inte helt godkänt i en film som bygger på den sanna historien om hur USA provocerades in i andra världskriget efter den japanska attacken på den amerikanska flottbasen Pearl Harbour 1941.

Det snackas ideligen taktik och "vad som måste göras" i den efterföljande striden om herraväldet i Stilla havet, ändå sitter man mestadels som ett frågetecken.

Ett problem är att filmen följer alldeles för många hårda snubbar i uniform. Det är på ett sätt lite fint att Emmerich och company vill hedra de verkliga soldater – berömvärt nog både på den amerikanska och på den japanska sidan – som slogs i kriget.

Men det blir inte en särskilt bra film när alltför många öden ska pressas in i en handling som snabbt blir överfull och svår att engagera sig i. Det hjälper ju inte heller att alla repliker är plågsamt kantigt skrivna.

Självklart finns här några hyggliga och visuellt imponerande actionscener. Det amerikanska flygvapnet skickar sina bästa mannar att bomba japanska stridskepp och uppe i luften bjuds det på lite "Top gun"-inspirerad filmmagi. Speciellt när den djärvaste stridspiloten av dem alla, Dick Best (Ed Skrein), tar sig an den klassiska Emmerich-klichén "cowboy-hjälten" och attackerar fienden utan rädsla för sin egen säkerhet.

Slaget vid Midwayatollen var en viktig vändpunkt i kriget och det känns trist att Emmerich och resten av filmskaparna slarvar bort chansen att göra ett sevärt drama för en nutida publik. Nä, för den som är sugen på en galet spännande historielektion så rekommenderas istället Christopher Nolans strålande "Dunkirk".