Estradörpopen, den döende dandyn-popen, inte att förglömma göteborgsengelskan, där svulstiga stråkar samsas om utrymmet med en ettrig terrier-frenesi, en instrumentalt obotlig tro på kärleken och livsglädjen.

Joel Alme är dock den i gänget som utan tvekan tydligast förvaltar Van Morrisons morgonrodnader och Weeping Willows romantik.

Hyllade låten "The Queen's corner" visar sig vara mindre briljant i mängden, hellre då "The Seven Islands", piskande "Always on my mind" eller milda "A young summer's youth". Allt på en inspelning som andas tokmycket lo-fi, enkla tagningar, ol' skool-karaktär, ostämda pianon, och allt eller inget.