Mer än en gång framkallar James Allans lätt gråtmilda oande en känsla av softa rock'n'roll-ballader (brorsan och gitarristen Rab Allans rockerlook är knappast någon slump). Lägg därtill en känsla för Phil Spectors storslagna produktionsideal - ja, det ingår en tamburin i ljudarsenalen, flitigt använd dessutom. Annars är kompet enklast möjliga. En Velvet Underground-aktig estetik där golvpuka och virvel spelar huvudrollen. I Skottland väljer man dock att hellre minnas Jesus & Mary Chain snarare än VU.

Så är Glasvegas också en ny nationalklenod att vara stolta över. Glasvegas tar i från tårna mest hela tiden, med lyckat resultat. Det handlar om socialt starka ämnen i texterna. Men melodierna snärjer förtjänstfullt in lyssnaren och får en att tänka annat. I nummer som "Daddy"s Gone" och "Geraldine" bevisar Glasvegas att de är allt annat än ett uppblåst luftslott.