Låten förebådar fortsättningen på den trend som inleddes med Amy Winehouse, tätt följd av Adéle och Duffy. Det är bara det att sångerskan, Jasmine Kara, styrt in retrotåget mot ett än mer organiskt livesound (handklapp, hårt strängade steel guitars) där hon snart sätter tänderna i gammal skön elektrifierad vintage rhythm'n'blues med rakt nedstigande tentakler till queenbees som Etta James och Marlena Shaw.

Med den absoluta äran.

Det är bara det att 22-åriga Jasmine Kara inte kommer från brittiska Brixton eller amerikanska Chicago, utan från Örebro, Sweden.

Det är tyvärr också bara det att en av Sveriges koolaste och musikinkännande sångröster just nu, skivdebuterar med ett coveralbum. Må vara att Kara gör låtarna till sina alldeles egna på ett sätt som osar original mest hela vägen, och att hon gör en antropologisk välgärning när hon inte väljer de mest söndertolkade r'n'b-klassikerna – men oh boy, hon förtjänar helt eget.