Kim Wilde säregna röst fraserar och oh-ohar enligt konstens och erans alla regler, utan att det känns för retrojagande eller för forcerat.

Det gör det däremot i större delen av spåren på 80-talsikonens senaste platta. Den unga 20-nånting frustrationen och pondusen från hennes odödliga hits rimmar illa med en mer mogen variant av Kim Wilde. I jämförelse är det mycket väl möjligt att Debbie Harry fortfarande mäktar med att upprätthålla sina attitydstinna manér, men den kultstatusen har Kim Wilde aldrig haft.

"Come out and play" botaniserar friskt i sena 80-talets och tidiga 90-talets ljudlandsskap – "Hey! You!" hämtar gitarriffet från Depeche "Personal Jesus", medan syntmattan rör sig mot Detroitscenens klassiska discopumpande. De utstuderade soundbyggena finns där, men helt i avsaknad av inlevelsefull arkitekt. Resultatet landar i en mossig retrovärld som inte har något att bidra med 2010.

Fast ibland bränner hon ändå till, Kim Wilde. Den övertygande frustrationen tar ett gigantiskt kliv när hon sjunger "Don't wanna go back, I'm not actually gonna win/This is my life, I'm taking it back for the last time" på "Get Out". På något sätt talande för den ljudfälla producenten fållat in henne i.