Det är hudnära, primalt, proggigt, med bra körarrangemang. Det är 70-tal, 80-tal och mitt i detta rösten. Som retar galla på folk, eller fångar uppmärksamhet i en värld av dussinwailande tillrättalagda intetsägande röster.

Duetten med maken, "En gång till", är fantastisk, en av de starkaste svenska kärleksduetter jag hört på länge.

Relationerna är i fokus, de vuxna relationerna, de som inte alltid är rosenröda men som innehåller så mycket äkta. Varje sig det handlar om ilska, sorg, glädje eller lust.

Någon kallar hennes musik retroschlager, men jag tycker snarare att af Ugglas här återupptäcker en genre inom svensk musik som länge harvat på i obefintliga ljudspår.

På något spår balanserar sångstilen till ett inövat manér, men för det mesta bär hon de starka texterna på sitt alldeles egna, märkliga, äkta sätt.