Ugglas pratsång hinner knappt med i de massiva textsjoken och hans sångstil, med pratsång och gapiga utfall på de höga tonerna, gör sig inte alls i den här atmosfären.

Det är tydligt att det är ur denna tradition Uggla hämtar inspiration till sina egna texter, men där hans musik hängs upp på slagfärdiga refränger och charm svår att motstå, faller dessa revysånger med tydligt daterade texter platt i hans händer.

I bästa fall lyckas Uggla få upp ett intresse för dessa gamla sånger, men jag tror ärligt talat att de enda som får behållning av detta är de som redan har ett intresse för det. Och de väljer nog inte Uggla att framföra dem.