Lars Eriksson har på sitt starka debutalbum samma egenhet som, säg, Amanda Jenssen. Ett berättande i sina låtar, en personlig röst, ett komp som lyfter.

Lågmält, med en svag doft av country och lite stolpigt men proffsigt härligt bonnakomp, tar han sig fram med en skrovligt klar röst, lite Rod Stewart på vissa toner, och parerar mellan psykedeliskt Beatlesdepp och ren banjoglädje. Brittiskt 60-tal finns närvarande, precis som en kärv motvillighet som växer sig nära.