Och med undantag för den sötsliskiga boybandballaden "Cassandra" (som utsöndrar så kraftiga 90-talsvibbar att åtminstone jag mardrömmer om Buffalo-dojor och skräniga modem) har han lyckats.

Texterna är förstås beyond banala. Danny sjunger sensuellt om dansgolv, kroppar och moves – men vem bryr sig? Det här är ett übermodernt och direkt liggvänligt sound, präglat av väldresserade trummaskiner och sexiga körekon.

Hela plattan är snuskigt snyggt producerad, och bär en internationell touch som ingen svensk Idolprodukt varit ens i närheten av att uppvisa tidigare. Rent teoretiskt borde också "In the Club" ruva på minst en framgångsrik USA-export. Minst en.

Det enda jag vänder mig emot – utöver redan avhyvlat pojkbandssmör – är de outtröttliga rapslingor som låtskrivarna envisas med att kontaminera sina hits med. Måste ni?