Liksom förra skivan ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” från 2009 är det här en skiva av ett äldre, mörkare Bob Hund, mer eftertänksamt men också tyngre än för tjugo år sedan.

Det låter inte längre som att Thomas Öberg hoppar fem meter upp i luften på konserter, i alla fall inte till de här låtarna. Men det behövs inte. Med ”Det överexponerade gömstället” bedriver bandet en djupt angelägen, technofunkig motståndsrörelse i såväl musik som text. Den bobhundska poesin är i särklass: ”nu finns det bevis, det är dags att börja bua”.