Men han känns igen; mittfårarock i Dylans och Springsteens efterföljd, ordrika, eftertänksamma texter sjungna på diftongfri skånska. Fast nu med rimmade texter. Och trots en rätt ospännande produktion genomsyras ”En försenad man” av en värme och ett positivt trots, en vägran att ge upp.

Alla som saknat Hylander kan glädjas åt ett knippe starka låtar, som dansrockaren ”Förr var det värre än nu” eller riffrocken i ”Stå upp (och bli räknad med).”

De som gillar hans socialpornografiska ådra (vad är det med er, egentligen?) lär lystra till trasiga vemodsballaden ”Vänta på att dö.” Själv gläds jag åt att Hylander äntligen låter lite mindre pretentiös, utan att för den skull ha blivit mer lättviktig eller mindre förbannad. Ett sundhetstecken, om än inte ett utropstecken.