De är liksom förlovade, gifta, i perfekt symbios på en och samma gång. Ta Carly Simon-soulfläktande ”Anchor made of Gold”. Den borrar in sig och hakar fast i hjärtat helt enligt lagen om minst möjliga motstånd. Det finns bara inte. Motståndet. Sölvesborgs främsta bidrag till den svenska pophimlen är tillbaka. Återhämtad från cancerfajten återföder hon succé-albumet ”Hardships!”, debutuppföljaren som etablerade Jenny Wilson för gott i den kvinnliga solopopelit som dominerat den svenska musikkartan de senaste åren. Det är inte fråga om covers så mycket som nyskapade alster sprungna ur originalen.

Samarbetet med Tensta Gospel Choir genererade helt nya låt-embryon. Förhållandet som uppstod på turnén med gospelkören har Wilson nu dokumenterat. En veritabel synergi-effekt: hur 1+1 magiskt nog blev 3. Sedan hur 3 blev uppdelat i 2. Ett dubbelalbum. I en organisk, nerkörd i myllan och fuktigt jord-doftande del. I en andra drömsk, övernaturligt hägrande del. På ”Blazing I” vilda, organiska ”Bad waters” och xylofontoppade låten ”Hardships”. På ”Blazing II” vindlande ostämt piano- och tvärflöjtsdoftande ”The Steps”. Instrumentalt, experimentellt, minimalistiskt ohämmade ”Psaltar” och ”Woodcuts”. 12 respektive 7 minuter långa och suggestiva. Musikaliska uppgörelser, frigörelser, på en och samma gång.

Jag tänker Jerry Maguire-frasen ”You had me at hello”. För så känns det så fort ”Blazing” kickar igång. Här finns fler vapendragare som källor – det som Wilson gjorde med koreografen Helena Franzén, en dans- föreställning baserad på ”Hardships”. Som ledde till en värdefull remixrelation med Daniel Fagerström. Och en cover på barndomsledsagaren Bob Marleys ”Work”. Och allt som allt skapas något oheligt välsignat, oemotståndligt, en 2010-tals svensk version av Carly Simon, Ricki Lee Jones, Carole King, Joni Mitchell ...