Där lite Grateful Dead. Där en gnutta Nationalteatern. Där Kebnekajse, Neil Young, Love, Pink Floyd. Och så vidare. Helt klart en ganska stilsäker studie i forna tiders progressiva folkrock. Mitt i den lilla våg av genrekamrater som Dungen, Riddarna och kanske The Amazing som nu yrar skum i samtiden. Ibland på svenska. Ibland, som i den suggestiva Blacklight Morning Light-doftande ”Ain’t That Sad”, på engelska.

Den Stora Vilan förmedlar en tydlig livekänsla. Ju mindre det sjungs desto bättre. Somlig lyrik uppfattas som onödigt fyrkantig och flytet försvinner.