Då som nu en synnerligen berikande symbios; två sökande sinnen skapar en tydlig identitet. Inte minst vad gäller sound – stort och rymligt samtidigt varmt. Rötterna finns i det 80-tal som kan stavas Talk Talk, Tears For Fears eller Kate Bush (pukkompet i ”Blommorna” har onekligen en del gemensamt med ”Running up that hill”).

Johanssons röst är väldigt mycket på samma gång. Liksom både viskande och friktionslöst klar. Har fortfarande förbluffande svårt att höra vad han faktiskt sjunger; inte välartikulerat men verkligt välformulerat som det tidigare uttryckts.

Kolla särskilt ”Som om” och inte minst ”Horoskop” som svävar runt i en lockande kosmisk ödslighet.