Han bjuder på kungligt gung, i en slags varm poprock han är rätt ensam om att landa. Det är fylligt, med gamla rötter och enstaka takter i 1950- och 60-tal och med en 70-talssvulstig orgel som inte hörts sedan The Creeps.

Det är hemtamt på ett trevligt sätt, vilket också innebär at det är långt ifrån modernt, att det knappast sticker ut.

Eller så är det precis det det gör, sticker ut alltså, eftersom det inte är suktande efter listplaceringar utan enbart fokuserar på det som är musikens själ och hjärta. En närvaro, en glädje och ett bra gäng musiker.