”Labababa” inleds med ett tre minuter långt snack om hur Sverige gått från allas folkhem till en plats där några har och får mer medan andra bara förlorar.

Grunden i låtarna är en samhällskritik där killarna vänder sig mot klassklyftor och orättvisor. Teman som känns igen inom reggaen både internationellt och i Sverige. Till skillnad från vissa andra svenska reggaeakter lyckas Labyrint plocka ner det till gatan och istället för att bli patetiska blir man bara intressanta.

Drogliberala, säger någon? Visst, men det är en åsikt och man behöver inte hålla med i sak för att förstå när någonting är bra. Labyrint talar till dem som tittar upp.

Det är ett avtryck från orten och från de som inte rider på de nya Moderaternas skattesänkningsvåg. De som har ”Arbetsmoral” och är ”stolt arbetarklass” men som längtar till den ”25:e (Jag hatar mitt jobb)”. De som känner att de måste ”hassla” för att fixa hyra och annat (”Hasslade”).