Emellanåt tänker jag att musiken hade passat till en stumfilm, den är dramatisk, berättar en historia för att sedan försiktigt fladdra vidare till nästa drama.

Edda sjunger med en barnslig röst, ibland tillgjord på ett sätt som stöter bort från det fina, ibland i trakterna av Tori Amos och Kate Bush.

Hon experimenterar med ljud, låter hela tiden det sköna pianot vara i centrum, jagar oss vidare med en fiol i stackato och du kan aldrig förvänta dig nästa drag. Lite Alice i Underlandet som plötsligt börjar jojka för att snart befinna sig i Asien och sedan landa som i Lalehs egensinnighet.

Hennes debutplatta håller väl ihop, den är egen, den kräver ditt öra, den är minst sagt intressant.