"No barrier fun" frammanar plötsligt och lite oväntat bilden av Wilco som närmaste referens. Inte för att Liars har övergett det egna kreativa hantverket. Snarare handlar det om snarlika låtidéer som utvecklats ur samma amerikanska mylla.
Wilco påtar runt där med jämna mellanrum. Liars mer sällan. Men just i denna stund på detta New York-gruppens femte album sammanfaller klangerna.
I "Scarecrows on a killer slant" växlas det in på för Liars mer bekanta spår; en lagom dos galenskap, Angus Andrews torrt mässande stämma som även kan ryta, en rostig funkbas som väsnas och så en märkligt stämd gitarr med sprakdist.
Gillar annars bandets suggestiva malande i exempelvis "Proud evolution" där trummor och bas jobbar målmedvetet likt ett fyrhjuligt terrängfordon.