Habilt, men ganska ointressant. För fans säkert en bra platta att minnas avlidne medlemmen Stephen Gately med, (som för övrigt medverkar på två av spåren som spelades in innan hans död i höstas) men den fångar ingen ny publik. Pojkarna, som blivit män, hade inte ens skrällt på en deltävling i Melodifestivalen, med undantag för klassiska pojkballaden "Till the sun goes down".

Plattan är en hyllning till bandmedlemmen som inte längre finns med bakom mikrofonerna. Därför tror jag säkert att skivan var svår att göra, men det hörs inte, det känns inte, det går inte igenom produktionen. Möjligen med undantag av "Too late for hallelujah", som växer i takt med crescendot.