Och han gör det på ett övertygande sätt. Öppnande "Out of the blue" bär Casablancas omisskännliga röstprägel samtidigt som musiken framstår som en smart mix av diverse influenser från namn som Iggy Pop och Plastic Bertrand. I grunden ett kreativt återanvändande av ett mindre mainstreamat 70-tal, där Bowie var kung och Iggy och Lou Reed hans mörka prinsar.

Casablancas har en förmåga att reta popnerverna. Simpla keyboardackord med småtetigt sound följer honom ofta i spåren. Trummornas rytmboxkaraktär i till exempel "Left & right in the dark" och "11 dimension" ger en spännande strikt känsla. Att Julian fortfarande kan låta så där nonchalant avmätt som i The Strokes begynnelse gör ju inte saken sämre.